Strangely strange, but oddly normal

Jag närde en gång en illusion om att svensk psykvård hade ambitionen att på bästa sätt bemöta en hjälpsökande människa. Idag börjar jag undra om syftet kan vara att bryta ned den som kommer ytterligare lite till så att man har någon att vårda.

Den svenska självmordsstatistiken måste hållas på en jämn nivå. Någon lista måste vi väl toppa om vi inte får vinna schlagerfestivalen varje år… eller?
Hur fan ska vi skrämma bort den här enerverande människan, så vi slipper ha honom drällande på avdelningen. Då måste vi ju vårda honom dessutom. Usch, så jobbigt… eller?
Vad kul! Honom ser vi till att behålla ett tag så vi får vårda honom riktigt ordentligt! Vi hårdvårdar honom riktigt rejält så han kommer tillbaka snart, han verkar ju så trevlig… eller?

Taxi till S:t Göran

Jag kom till min läkartid på Pelarbacken en dag när jag mådde riktigt psykiskt dåligt. Jag har det senaste året allt oftare känt mig psykiskt instabil, deprimerad och suicid. Något som tack och lov har blivit bättre på sista tiden. Den lättsamma tonen till trots så är det här inget jag försöker skämta bort, det är bara mitt sätt att uttrycka mig.
På Pelarbacken har jag bemötts med respekt och omtanke. Tror jag. Min tillit är inte alltid den allra bästa. Efter diverse frågor skickades jag med taxi till psykakuten på S:t Göran där jag ganska omgående togs emot av personalen. En trevlig, men synnerligen ostrukturerad personal. Ett gäng glada dårar. De också.

Cirkus Gökboet

Sen börjar Cirkus Gökboet med att första clownen äntrar scenen. Eller andra clownen förmodligen, jag råkade i ett anfall av högmod bortse från min egen närvaro. Efter ett ingående förhör rörande min psykiska status; Hur mår du? Egentligen? Hur länge har du gjort det och varför och när började det och kan du sova och har du några diagnoser och hur mycket och hur ofta dricker du och knarkar du och varför gör du det och stackars dig och ligg ner här så kommer doktorn snart men först måste du lämna ett urinprov, så tågar sjuksköterskan ut.
Sedan kommer farbror Tokdoktorn själv med ett papper i handen, förmodligen rörande min psykiska status, men ställer lik förbannat samma jävla frågor dvs; Hur mår du? Egentligen? Hur länge har du gjort det och varför och när började det och kan du sova och har du några diagnoser och hur mycket och hur ofta dricker du och knarkar du och varför gör du det och stackars dig och ligg ner här så kommer doktorn snart men först måste du lämna ett urinprov, så tågar han ut.

”Du ska till beroendeakuten”

Sedan konstaterar personalen att jag är narkoman. Något jag redan berättat minst tre gånger.
Sedan blir det nya äventyr. Du ska till beroendeakuten för du har spår av narkotika i urinen, konstaterar Tokdoktorn med allvarlig min. Det var det värsta, kan det bero på att jag knarkat, tänkte jag inte. Vad jag tänkte lämpar sig inte för tryck, men tankarna innehåller fragment av fysiskt våld.
Sagt och gjort. Beroendeakuten, here I come.
Där möts jag av en kvinna som får mig att tänka på Syster Diesel ur ”Det våras för Frankenstein”:
-Hej och välkommen, lägg dina saker i skåpet här, men ta med cigarretterna men du får inte ha tändare men du får gärna röka.
Sedan kommer den manliga sjuksköterskan, vi kan här kalla honom Märtil, en trevlig man i sina bästa år som icke helt överraskande öppnar med: Hur mår du? Egentligen? Hur länge har du gjort det och varför och när började det och kan du sova och har du några diagnoser och hur mycket och hur ofta dricker du och knarkar du och varför gör du det och stackars dig och ligg ner därute så kommer doktorn snart men först måste du lämna ett urinprov, så tågar jag ut från hans kontor medan jag börjar överväga om jag ska gå in och slita bort handfatet från väggen.
Sedan, överraskande nog meddelar herr sjuksköterskan att jag slipper urinera en gång till. Detta firas med en cigarrett som tänds av tändaransvarig sköterska.

Beroendetokdoktorn kommer

Sen kommer beroendetokdoktorn. Med journal i hand. Och vad gör han? Han spörjer: Hur mår du? Egentligen? Hur länge har du gjort det och varför och när började det och kan du sova och har du några diagnoser och hur mycket och hur ofta dricker du och knarkar du och varför gör du det och stackars dig och ligg ner här så kommer någon snart och har du lämnat ett urinprov? Så tågar han iväg.
Sedan går det undan. En rask personal några korridorer bort och några våningar upp där jag återigen möts av en sköterska/skötare/sjuksköterska som…ja, ni förstår säkert. Hur mår du? Egentligen? Hur länge har du gjort det och varför och när började det och kan du sova och har du några diagnoser och hur mycket och hur ofta dricker du och knarkar du och varför gör du det och stackars dig och ligg ner här så kommer doktorn snart men först måste du kanske lämna ett urinprov och vill du ha té och smörgås? Detta sista tillägg får mig att inte börja kalla sköterskan/skötaren/sjuksköterskan för saker som säkert skulle föranleda en stark misstanke om Tourettes syndrom. Detta kan dock vara ett utslag av sjuklig misstänksamhet eller fördomar. Eller båda. Jag har träffat personer med Tourettes som vid ett försök till någorlunda objektiv jämförelse med mig själv har ett väldigt vårdat språk. För i helvetes jävlar!

Farbror avdelningsberoendetokdoktorn kommer

Sedan kommer Farbror avdelningsberoendetokdoktorn med ett lyckligt leende och ett papper i handen, förmodligen rörande min psykiska status, och hör o häpna! Hur mår du? Egentligen? Hur länge har du gjort det och varför och när började det och kan du sova och har du några diagnoser och hur mycket och hur ofta dricker du och knarkar du och varför gör du det och stackars dig och ligg ner här så kommer doktorn snart men först måste du kanske lämna ett urinprov.
Där brister det. Kan Herr Doktorn inte läsa vanlig jävla svenska, eller vafanihelv….osv. Vid det här laget är jag inte bara en deprimerad, suicid, misstänkt bipolär med påstådda anfäktelser av bl.a. add, adhd, narkomani, alkoholism, vresighet och envishet. Jag är dessutom fullkomligt rasande, en smula våldsbenägen, kanske en gnutta mordisk men lyckligtvis också en i grunden vänlig människa som innerst inne avskyr våld mot mina medmänniskor.

Väktare tillkallas

Väktare tillkallas för att stå och blänga på mig med vad som antagligen skulle föreställa: Nu lugnar du ner dig, för annars jävlar! Effekten var det motsatta, och det var tur att stolarna var fastskruvade i golvet. Och bordet. Och att väktarna lät mig vara ifred.
Men för att verkligen försäkra sig om att jag inte skulle vara uttråkad kör man mig till Gubbängen, där psykiatrivården har ett ställe som både var fritt, någorlunda trivsamt och lugnt. Men vid det laget var jag så pass uppe i varv att jag knappt ens var mottaglig för frågan om jag ville ha en bulle till kaffet. Mitt inre var då i än större kaos och det kändes bra att bara lämna stället mitt i natten, gå ut i kylan och samla några burkar o fimpar och dra sig tillbaka till boendet. Det ”välmåendet´”höll väl i en timme, sen kom det jobbiga och tunga sakta krypande igen.

Särbehandling av personer med drogproblematik

Varför kunde jag inte fått stanna över natten på akuten? Jo, för att personer med drogproblematik särbehandlas negativt.
Varför fick jag inte något att sova på istället för att skjutsas runt? För att personer med drogproblematik oftast nekas verkningsfulla mediciner, och detta av två skäl.
Ett: Du kan bli beroende. Lite sent påtänkt eftersom jag använt narkotika i 30 år, vilket dessutom medför en oftast högre tolerans.
Två: Om en narkoman vill ha något preparat som ens tillnärmelsevis liknar ett beroendeframkallande medel, utgår man tydligen från läkarhåll att det så gott som alltid är i berusningssyfte.

Alla har rätt till mänsklig vård

För att den känslige läsaren inte skall förfasa sig så hemskt mycket alldeles i onödan kan jag meddela att amfetaminet som det handlade om här intogs två dagar innan, och att mina sömnproblem och depressioner kan uppträda oavsett jag knarkar eller inte. Men oavsett detta anser jag att alla, oavsett bakgrund har rätt till en mänsklig vård.
Personalen var alltid glada och trevliga, om än emellanåt förbannat tjatiga, dock verkar förvirringen i landstingets struktur av psykiatrin kraftigt överstiga mitt eget kaos. Något som både skänker mig tröst och irriterar mig.
Jag är nämligen ambivalent också. Och fullkomligt frisk.
Sådetså!

jan2Text: Jan Wallin

Samarbetspartners

Följ oss