Självskadepatienter skrivs fortfarande in på rättspsyk

linda webÅr 2009 kom den första stora debatten om att tvångsvårdade självskadepatienter satt på rättpsykiatriska kliniker runt om i landet. Det var då inte något som gemene man hade någon aning om. Många frågade sig: VARFÖR? HUR KUNDE DETTA VARA MÖJLIGT? Att personer som ”bara” skadar sig själva blir inlåsta med andra som är dömda för brott.

På rättspsyk för tredje gången – som självskadepatient

2011 kom boken ”Slutstation Rättspsyk” ut och debatten tog ny fart om hur vården såg ut och upplevdes av oss från insidan. Återigen lovades att det skulle bli ett slut, att självskadepatienter inte fick och inte skulle skickas till Rättpsyk. Det skulle förbjudas helt. Trots det hålls vi än idag, år 2013, inlåsta med personer som begått kriminella handlingar. Vi, ofta unga kvinnor, lever fortfarande med framför allt dömda män. Vi får uppleva misshandel av vårdare, fritagningsförsök och personer med händerna fastspända i midjebälte för att minimera möjligheten att skada andra. Själv är jag för tillfället intagen på just en rättspsykiatrisk avdelning. För tredje gången i ordningen.

Hade gjort ett val

Jag blev skickad hit på remiss från en allmänpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. En avdelning avsedd för personer med psykiatriska besvär, men som inte har begått något brott. Jag var inskriven där i nio månader på grund av mitt självskadebeteende. Med tiden klingade mitt destruktiva beteende av och sista tiden var jag i princip helt skadefri. Jag hade gjort ett val. Ett val jag tror de flesta av oss med samma problematik vill göra. Att bli sedda för de vi egentligen är, inte för vårt beteende och våra ärrade kroppar. Jag var under denna vårdperiod rädd för att de skulle anse mig som för besvärlig, för vårdkrävande. Att de skulle skicka mig till just rättspsyk igen. Under de samtal vi hade om min oro, jag och de som jobbade närmast mig, blev jag gång på gång lovad att det absolut inte skulle ske. De skulle inte ge upp, inte skicka mig till någon annan klinik eller avdelning. De skulle hålla kvar mig tills jag blev tillräckligt stabil för att klara av ett liv hemma igen. Men sedan hände det som de lovat inte skulle ske. Jag skulle till Rättpsyk.

För vårdkrävande – därför rättspsyk

Vid det laget hade jag inget aktivt självskadebeteende, var ingen fara för andra, och jag var inte dömd för något BROTT. På vilka grunder skulle jag då skickas dit? Det kunde de inte riktigt svara på. De sade till och med att vården på rättspsyk skulle vara bättre, att personal och läkare skulle besitta en större kunskap. Men vad var orsaken till att återigen skicka mig till ett liv med dömda brottslingar. Varför inte till en annan allmänpsykiatrisk avdelning? Det hade de inget svar på. Kliniken jag kom till på rättspsyk, förstod inte heller. Även de ansåg att jag var på helt fel ställe.
Jag förstår inte. Om en person under lång tid mår dåligt utan att få stöd, blir deprimerad, sängliggande, isolerar sig, slutar bry sig: Blir då den individen inlagd på rättspsyk? Svar: NEJ! Men om de sedan försöker hantera den inre smärtan och ensamheten genom att skada sig fysiskt, för att man inte orkar känna, tänka. Då ses man som psykiskt störd. Men jag vet ingen som vill göra sig illa egentligen. Man försöker bara döva panikångesten, få tårarna att sluta rinna. Varför bli inlåst på rättspsyk för detta?

Det som skulle få ett slut fortsätter. Vi skickas långt hemifrån. Tas ibland ifrån möjligheten att använda mobil och dator. Tvingas leva med regler och förhållningssätt som inte är anpassade, lämpade eller nödvändiga för oss. Rycks bort från familj och vänner och kanske den lilla trygghet vi haft. Vi får bryta terapier andra samtalskontakter. Vi skickas till avdelningar med tio dörrar att passera för att lämna kliniken. Det som skulle få ett slut måste få ett slut – nu!

Samarbetspartners

Följ oss