Ola Lindholm döms för brott mot orättfärdig lag

Lindholm_130Den 10 april i år tog polisen in programledaren och TV-profilen Ola Lindholm för att lämna urinprov. Urinprovet visade på att Olla Lindholm hade använt kokain. För denna ”fruktansvärda” handling, ringa narkotikabrott som det kallas, står nu Ola Lindholm åtalad. Han lär inte gå fri och straffet blir troligtvis böter.

Anhängare av kriminaliseringen av narkotikaanvändning brukar ofta hävda att det är av omsorg om missbrukarna och användarna man stiftat denna lag. Tidig upptäckt ska leda till att användare snabbt ska få vård och behandling. En annan viktig aspekt, hävdar förespråkarna, är att lagen avskräcker barn och ungdomar från att testa narkotika.
Ola Lindholm menar själv att han på intet vis har blivit hjälpt av det positiva urinprovet. Tvärtom har han blivit av med jobbet och är offentligt uthängd. En för Ola negativ faktor är dessutom att hans arbete har haft med barn- och ungdomar att göra. Men nu är det slut med det.

Ola Lindholm är troligtvis inte narkotikaberoende. Men kriminaliseringen av narkotikabruk drabbar narkotikaberoende ännu hårdare än vad Ola drabbats. Ända sedan lagen infördes, 1994 med fängelse i straffsatsen, har polisen ägnat en stor del av sin arbetstid åt att jaga och lagföra väl kända narkotikamissbrukare gång på gång på gång. Till slut, när den narkotikaberoende personen befunnits skyldig till ringa narkotikabrott tillräckligt många gånger samlar domstolarna ihop alla dessa brott och dömer, ofta tillsammans med ett gäng olovliga körningar, missbrukaren till fängelse. Genom detta arbetssätt har polisen uppfyllt sina statistiska mål (ett visst antal narkotikabrott per distrikt). Missbrukarens döms till fängelse och kommer sedan ut efter ett par månader. Och så är valsen igång igen.

Anhängarna till kriminaliseringen av det egna bruket menar att det verkar avskräckande på ungdomar så att dessa inte vågar testa av rädsla för att åka fast. Det kanske stämmer för någon ungdom men för narkotikamissbruket i sin helhet spelar det ingen roll. Effekterna är troligtvis lika små för narkotikan som förbudet mot att dricka alkohol för personer under 18.
Antalet personer som testar narkotika har dessutom inget att göra med hur många som fastnar i missbruk och beroende. Det är andra faktorer som spelar roll i detta, t.ex, vad det gäller psykisk ohälsa, jämlikhet i samhället, arbetslöshet, utanförskap. Som ett exempel på detta är det väl värt att notera att Holland och Sverige har en lika hög andel av befolkningen, 0.40-0.45% , som är tunga missbrukare. Detta trots att narkotikapolitiken är helt annorlunda i de bägge länderna.

Narkotikaberoende är klassat som en sjukdom av WHO och en rad andra tunga internationella instanser. I Sverige är det kriminaliserat att uppvisa symtom på denna sjukdom. Är det rimligt? Är vinsterna av den svenska lagstiftningen tydliga? Eller är det kanske så att det finns förluster?

Om man jämför Sverige med andra jämförbara länder ser man att det är en mindre (men stadigt ökande) andel av befolkningen som någon gång har testat narkotika. I andra länder är siffrorna väsentligt högre. Ser vi till narkotikarelaterad dödlighet ser man att Sverige ligger i mitten eller i den övre delen, om man jämför med andra jämförbara länder. Detta trots en förhållandevis väl utbyggd hälso- och sjukvård, trots ett utvecklat (men allt ihåligare) välfärdssamhälle. Det finns någon mekanism i det svenska systemet som gör att narkomaner dör oftare och tidigare än i andra länder. Det handlar inte om själva drogerna eftersom heroin, den drog som dödar flest missbrukare i sig, är en relativt liten del av den svenska narkotikamarknaden. Det måste handla om något annat.

Detta andra handlar med allra största sannolikhet om den syn på missbrukaren som kriminell lagen skapar. Det blir en stor skillnad på om man betraktar missbrukaren som kriminell eller en person i behov av hjälp och stöd. Tilltalet blir annorlunda. Problemlösningarna andra. Och för personer som hamnar i missbruk och vill ha hjälp med detta blir avståndet mindre att söka hjälpen och stödet.

Kort sagt, det finns mycket som pekar på att vinsterna med kriminaliseringen av det egna bruket är små och förlusterna stora. Detta är uppenbart för del flesta som vill titta nyktert på frågan. Allt fler börjar göra det. Vänsterpartiet förespråkar en avkriminalisering liksom ett antal politiska ungdomsförbund. Det är positivt. Små sprickor i en mur av dogmatism, kunskapsfientlighet och tvivelaktig människosyn.

Måndagen den 12 september 2011 kommer Ola Lindholm troligen att dömas till böter för att han använt narkotika. Kommer barnen att sluta knarka nu? Kommer Lisa, 14 år, påverkad av alkohol som blir bjuden av en haschpipa av bästa kompisen minnas att Ola ju blev dömd till böter och därför inte ta emot den? Eller kommer Robert 16 som lider av ständig ångest och köper Tramadol på nätet för att finna lindring, sluta med detta för att Ola dömts? Kommer amfetaminmissbrukaren Kurre Kofot att lägga ner? Troligtvis inte. Frågan är vem som vinner på att Ola döms, och vad? Eller kan det vara så att lagen som kriminaliserar det egna bruket, inte bara är moraliskt orättfärdig då den kriminaliserar en sjukdom, utan också enbart skapar en massa förlorare?

Text: Per Sternbeck

Samarbetspartners

Följ oss