Läkemedelsföretagen och SSRI

Hur mycket är det vi inte får veta?

pillerSedan Prozac (fluoxetin) introducerades för snart 25 år sedan har läkemedlet förskrivits till över 80 miljoner personer över hela världen. Förväntningarna på preparatet var stora ,och efter Prozac har det dykt upp en rad olika SSRI-preparat på marknaden. Nu börjar emellertid såväl preparatens effekt som läkemedelsföretagens agerande att ifrågasättas.

Synen på SSRI-preparaten har sedan introduktionen av Prozac blivit mer nyanserad och kritisk. Långt ifrån alla som äter något av preparaten upplever någon förbättring, eller blir endast delvis hjälpta. Marcia Angell1 går i en artikel från i somras, i The New York Review of Books, så långt att hon ifrågasätter om SSRI-preparaten har någon effekt över huvud taget.

Detta gör hon bland annat med utgångspunkt från studier av Irving Kirsch2. I en studie från 2008 (publicerad i PLOS Medicine) gick han igenom såväl publicerade som icke publicerade resultat av studier rörande antidepressiva läkemedel (se faktaruta). Sammanlagt rörde det sig om 42 studier av sex olika läkemedel (Prozac, Paxil, Zoloft, Celexa, Serzone och Effexor). De flesta av dessa var negativa, d.v.s. visade inte på någon effekt av läkemedlet i fråga. Kirsch och hans medarbetare kom fram till att de placebos som använts var 82 % så effektiva som läkemedlen.

Detta resultat, i kombination med resultat från tidigare studier han gjort, som visat att placebos var tre gånger effektivare än avsaknad av behandling, och att även läkemedel som inte kan förväntas ha effekt på depressioner, i praktiken har det, fick Kirsch att dra slutsatsen att antidepressiva preparat förmodligen inte är effektivare än placebos. Nu finns det naturligtvis såväl forskare, som behandlare och patienter, som med stöd av andra studier och såväl beprövad som egen erfarenhet, med bestämdhet kan hävda det motsatta, nämligen att SSRI-preparaten visst har en effekt. Utan att ta ställning i den frågan kan man konstatera att Kirsch tar upp en väldigt viktig fråga, nämligen läkemedelsföretagens inflytande över vad som utgör en psykisk störning och hur dessa störningar ska diagnostiseras och behandlas.

Problemet med att medicinska tidskrifter och läkemedelsföretag endast publicerar positiva resultat är något som också tas upp i andra artiklar. Erick Turner m.fl. visar, i en artikel i New England Journal of Medicine, att genom att undanhålla negativa studier från publicering får man de antidepressiva preparaten att framstå som mycket effektivare än de i verkligheten är.
Av de 74 studier de gick igenom var det endast 37 som visade positiva resultat. De resultat som publicerades gav emellertid intryck av att 94% av utförda studier på antidepressiva preparat visade på att preparaten var effektiva, medan det i verkligheten endast var 51%.

Ett annat problem rör det sätt på vilket resultaten från studier publiceras. För att kunna bedöma vetenskapliga artiklar är det för forskare och kliniker viktigt att känna till författarskap, författarens/författarnas ev. intressen och ursprunget till artiklarna. Sedan 1985 finns det riktlinjer– formulerade av the International Committee of Medical Journal Editors (ICMJE) – för hur vetenskaplig publicering ska gå till (se faktaruta). Enligt en artikel av Alastair Matheson3, publicerad i PLOS Medicine, inte bara kringgår, utan också utnyttjar läkemedelsföretag dessa riktlinjer för att på ett olämpligt sätt ange författarskapet. Företagen, skriver Matheson, inser att ursprunget till en artikel är av stor betydelse för hur den kommer att mottas. De knyter därför till sig s.k. KOLs (Key Opinion Leaders); inflytelserika läkare och specialister, som – ofta mot rundlig ersättning – på olika sätt förväntas marknadsföra företagens produkter.

Genom att göra KOLs delaktiga i studier, och låta dem stå som författare, utan att de egentligen varit delaktiga i den omfattning som var avsikten med de av ICMJE uppställda kriterierna, får man det att se ut som om artiklarna har ett akademiskt ursprung. Ett tredje problem, som Marcia Angell tar upp i en andra artikel i The New York Reviewof Books, gäller användandet av läkemedel ”off-label”. Med ”off-label” menar man förskrivning och användning av läkemedel utanför de områden för vilka de är godkända av olika länders läkemedelsmyndigheter.

Om redan godkända läkemedel testats utan resultat, om nya vetenskapliga rön kommit fram, eller om det saknas läkemedel för en indikation, har en läkare rätt att förskriva ett läkemedel ”off-label”. Den här möjligheten är något som läkemedelsföretagen utnyttjar för att förmå läkare att förskriva just deras preparat, skriver Angell. Under de fyra senaste åren har fem företag erkänt och fått betala hundratalsmiljoner i skadestånd för illegal marknadsföring
av psykoaktiva droger; AstraZeneca, Pfizer, Eli Lilly, Bristol-Myers Squibb och
Forest Labs. Resultat av att det huvudsakligen är positiva resultat som publiceras i vetenskapliga tidskrifter, och av de olika metoder läkemedelsföretagen använder sig av för att marknadsföra sina produkter, är att det kommer ut läkemedel på marknaden, sominte borde göra det, att läkemedel förskrivs på ett olämpligt sätt, och att forskningen leds i ”fel” riktning. De som får betala fördetta är i slutändan patienterna.


Om studier

I USA måste alla studier av läkemedel anmälas i förväg till FDA (USFood and Drug Administration). Om två studier visar att läkemedlet är effektivare än placebo, godkänns läkemedlet i allmänhet för försäljning, oavsett om det finns ett större antal studier som inte visar på någon effekt av läkemedlet. Resultaten från de studier som inte publiceras förvaras hos FDA, som betraktat dem som privat och konfidentiell egendom. Kirsch fick tillgång till de icke publicerade resultaten efter att ha åberopat Freedom of Information Act.

För att stå med som författare till en vetenskaplig artikel ska man:

1. bidra väsentligt till antingen utformning och design av studien eller insamlande av data, eller analys och tolkning av data och
2. skriva utkastet eller vara med och kritiskt omarbeta det och
3. vara ansvarig för slutgiltigt godkännande av manuskriptet.

Text: Lars Ekvall

1 Marcia Angell är Senior Lecturer i Social Medicine vid Harvard Medical School och tidigare chefredaktör för The New England Journal of Medicine. Hennes senaste bok är The Truth About the Drug Companies: How They Deceive Us and What to Do About It.
2 Irving Kirsch är professor i psykologi vid University of Hull i England och University of Connecticut i USA. Han är också Associate Director på Programmet för placebostudier vid Harvard.
3 Alastair Matheson är fil.dr i utvecklingsbiologi, och arbetar, som oberoende konsult, med cancerforskning, vid Fondation A.R.CA.D. i Frankrike. Den som är intresserad av artiklarna som ligger till grund för den här artikeln, kan höra av sig till Lars Ekvall, lars.ekvall@ananke.org.
Artikeln har tidigare varit publicerad i Anankes tidning

Samarbetspartners

Följ oss