Klart för sprutbyte i Stockholm

Sprutor20webb20stc3b6rrePå måndagskvällen röstade Stockholms kommunfullmäktige för ett beslut om att att tillsammans med landstinget starta en sprutbytesverksamhet för injektionsmissbrukare. Det enda parti som var emot var Moderaterna som fick se sig bli överkörda av de andra partierna i alliansen. Läs Sonja Wallboms rapport från det historiska eventet nedan. Läs även mer i SvD.

ÄNTLIGEN SPRUTBYTE I STOCKHOLM – PÅ FÖRSÖK – KANSKE…

Det var en något besynnerlig tillställning igår kväll, när Stockholms Stadsfullmäktige skulle besluta om det skulle bli något sprutbyte i Stockholm.

Frågan har, som de flesta vet, dragits i långbänk under många år. Först sa Stockholms Läns Landsting nej och nej och nej, framförallt med det folkpartistiska landstingsborgarrådet, Birgitta Rydberg, som frontfigur. Det skulle utredas och det skulle manipuleras – för det var faktiskt det man gjorde – tills man efter ett antal år ändå fick ge med sig och säga ja till en fyraårig försöksverksamhet. Vad som fick Birgitta Rydberg att ändra sig vet vi inte, och det kan man också bortse från så här i efterhand, men ett första delmål var ändå uppnått när Landstingets politiker sa ja.

Men eftersom lagen om sprutbyte är så galet skriven, så förutsätts att också kommunen säger ja, annars blir det inget sprutbyte. Nu började nästa utredningsomgång, och det har utretts och utretts igen i Stockholm. Annars finns det ju tillgänglig och entydig forskning som visar att sprutbyte är en avgörande smittskyddsinsats. Om man nu vill läsa den. Och det finns entydiga rekommendationer från WHO, Världshälsoorganisationen, som uppmanar alla länder att införa sprutbyte. Och sprutbyte finns i stort sett i alla Europeiska länder.

Men i Sverige gör man, som så ofta när det gäller narkotikapolitiken, på eget sätt. Det vill säga man blandar ihop narkomanvård med smittskydd. Man blandar ihop moral och moralism med alla medborgares rätt till liv och hälsa. Man tror att visionen ”Det narkotikafria Sverige” uppfylls genom moralkakor och pratar inte om att den svenska narkotikapolitiken inte varit särskilt framgångsrik. Tvärtom, vår politik ger ungefär samma resultat som andra jämförbara länder men helt annan narkotikapolitik. Det betyder att ”vi vet bäst” och då bryr man sig inte om en samlad forskning eller annan kunskap och erfarenhet. Vi utreder själv!

Nåja, nu var man ändå framme vid att frågan skulle avgöras i Stockholms Stadshus, och redan på förhand visste vi att alla partier skulle säga ja, utom Moderaterna. Och alla partier var också uppe i debatten och framhävde att de minsann kämpat för sprutbyte länge och helhjärtat. En folkpartistisk ledamot sa till och med att hon ”ärvt frågan av min mamma som började driva den i början av nittiotalet när hon satt i fullmäktige”. Och det är säkert sant.

Som åhörare undrade man förstås varför det då tagit så lång tid att komma fram till beslutet om nu alla, utom Moderaterna, var så eniga. Och hur många som smittats av HIV eller Hepatit C under tiden, alldeles i onödan. En gissning är att det har varit viktigare att hålla sams inom Alliansen än att driva denna fråga. Att man låtit bli och därmed utsatt många människors liv och hälsa för stora risker. I det sammanhanget skiljer sig faktiskt Vänsterpartiet från de övriga, därför att de envist motionerat och hållit frågan vid liv genom skiftande majoriteter. Den hade antagligen ”glömts bort” om inte Vänsterpartiet ständigt påmint om att det fortfarande inte fanns något sprutbyte, trots att så många partier nu säger sig stå bakom. För detta ska Vänsterpartiet ha stort tack! För även om många enskilda och organisationer arbetat för att hålla frågan vid liv, händer ingenting om inte något politiskt parti tar till sig frågan och driver den fram till beslut.

Man ska också komma ihåg att det är samma politiska majoritet som i fem år, när man haft majoriteten i Stockholms kommun och landsting, skurit ner miljontals kronor på beroendevården. Det ekar därför ganska tomt, när socialborgarrådet Anna König Järlemyr, säger att man ska ge missbrukarna behandling i stället för sprutor. Idag ger man varken det ena eller det andra.

Stockholms fullmäktige beslutade alltså med stor majoritet att sprutbyte ska införas i Stockholm. Frågan som återstår att lösa är hur och var. Det moderata socialborgarrådet ska nu tillsammans med Landstinget ansöka hos Socialstyrelsen om att starta sprutbyte i Stockholm. Hennes plan är att det ska finnas en, säger en, mottagning, vilket förstås är korkat, eftersom det orsakar precis det hon säger sig vara rädd för: En stor samling personer som på ett och samma ställe som lämnar sprutor efter sig som andra medborgare kan skadas av. Hon var också bekymrad över att man tror att bara 8 av 10 sprutor kommer att lämnas igen för byte till nya sprutor och ”var tar då de 2 andra vägen” som hon sa med darr på stämman.

Jackie Nylander, vänsterpartistisk ledamot, svarade med en motfråga: Var tror hon att alla illegala sprutor som används idag tar vägen? Det är inte sannolikt att personer i aktivt missbruk plötsligen ska börja kasta sprutor omkring sig när de inte gjort det tidigare.

Denna replikväxling var ganska typisk för Anna König Jerlmyrs sätt att peka på hinder och problem som kommer att förknippas med sprutbyte. Det är därför som det finns ett ”kanske” i rubriken, då det ligger på hennes bord att se till att få igång en verksamhet.

Med alla moderata förbehåll mot sprutbyte, finns en risk att man bygger ett sprutbyte på försök i fyra år med en konstruktion som visar sig vara omöjlig att permanenta. Då är det ett sabotage av ett demokratiskt fattat beslut.

Text: Sonja Wallbom

Samarbetspartners

Följ oss