Förnekelse som maktinstrument

Krönika av Per Sternbeck

Ett av de allra mest effektiva sätten för en makthavare att slippa lösa samhällsproblem är att förneka att problemen finns. Ett annat sätt är att acceptera att problemen finns men att dessa beror de på människorna som har problemen. Båda dessa metoder praktiseras ivrigt av makthavare på personer ur RFHLs medlemsgrupper.

Makt och makthavare finns på flera nivåer i det svenska samhället även om förnekelsen av detta är stor. Ett av de allra mest maktbaserade och odemokratiska systemen vi har i samhället är sjukvården och i sjukvården har läkarna en närmast oinskränkt makt i förhållande till patienterna. Kanske i kraft av en större kunskapsbas men lika ofta i kraft av den egna sociala positionen. Som patient är man utlämnad utan riktiga rättigheter till en ofta anorektiskt nedbantad sjukvårdsapparat som alltsomoftast gör som den själv vill och behagar trots utställda löften om annat. Har man en bakgrund som beroende får man dessutom räkna med ett dåligt bemötande och en betydligt sämre vård än andra vad gäller t.ex. smärtlindring. Det pratas mycket litet om detta i svensk sjukvård. Just därför är problemen så stora. Om man vill se dem.

När RFHL för närmare 30 år sedan drev frågan om att bensodiazepiner var beroendeframkallande kämpade vi mot en så gott som enig läkarkår som envist hävdade motsatsen. Kulmen på striden utgjordes av en debattartikel i Dagens Nyheter där över 50 psykiatriker hävdade att RFHL hade fel och att socialstyrelsen dåvarande nya accepterande av lågdosberoende inte stämde.
Idag är beroende av beroendeframkallande läkemedel accepterat som Sveriges näst största beroendeproblem efter alkoholen. Trots detta skriver läkare gladeligen ut dessa läkemedel i höga doser under lång tid till hundratusentals personer. Och det är som att ställningstagandet i artikeln för 30 år sedan utspelas i miniformat om och om igen i sjukvården.

För när patienter tar kontakt med vården och vill ha hjälp för att de blivit beroende av läkemedlen de fått utskrivna är det allt för vanligt att de bestraffas för att de haft fräckheten att bli beroende av de beroendeskapande läkemedlen. Ofta kommer anklagelser om att patienten använt medicinerna på ett felaktigt sätt trots socialstyrelsens accepterande av lågdosberoendet för 30 år sedan.
Om en patient i sitt beroende jagad av abstinens tagit mer än doktorns förskrivna dos förvandlas hon, för det är oftast en hon, till knarkare. Och vi vet ju alla hur knarkarna är, ständigt på jakt efter knark.

En reflexreaktion är att förskrivaren omedelbart drar in all ytterligare förskrivning vilket försätter den beroende patienten i ett plågsamt och ibland farligt tillstånd. Sedan tillkommer beroendestämpeln i journalerna vilket gör att sjukvården inte längre förskriver beroendepreparat att trappa ner på trots att det är väl känt att man måste trappa ner de beroendeskapande läkemedlen under lång tid. Patienten är sin abstinens utlämnad till den illegala marknaden för att på något sätt lindra sina plågor. Med denna handling begår patienten ringa narkotikabrott. Men läkaren och sjukvården har inte gjort något fel i något led. Allt är patientens fel i alla led. Läkare och sjukvården har all makt, patienten och deras anhöriga ingen. Det pratas mycket lite om läkemedelsberoende i den svenska sjukvården. Resultatet är att kunskapen på många håll är låg. Men kom ihåg, pratar man inte om problemen finns de inte, och om de finns beror det på de som har problemen.

Ett annat exempel är när ledande politiker inte vill se att det finns fattiga människor i Sverige. Och att det är de senaste årtiondenas förda politik, från både socialdemokratiska och borgerliga regeringar, som skapat denna svenska nyfattigdom genom medvetna försämringar i det sociala skyddsnätet. Det kanske har varit nödvändiga reformer att genomföra för att sanera delar av den svenska ekonomin men då måste man också, som makthavare, kunna erkänna att dessa reformer skapat problem för olika grupper i det svenska samhället. Om man inte gör det utan förnekar att det uppstår problem kränker man människor genom att osynliggöra dem. Dessutom riskerar en förnekelse av problem att leda till en politik som blir omänsklig eftersom människan och det mänskliga perspektivet, det som borde vara i fokus, försvinner som ledstjärna. Till stora delar är vi redan där.

Stora delar av socialpolitiken präglas förnekelse. Myten om den svenska välfärdsstaten överlägsen alla andra välfärdssystem på jorden, välfärdsnationalismen, odlas flitigt från många olika håll. Men skrapar man på ytan ser man att de 20 senaste åren av social nedrustning börjar märkas och det ordentligt. Konturerna av ett 9/10-delssamhälle står allt klarare. 9/10-delar av befolkningen har det mycket bra med stor materiell tillgång, trygghet, hälsa och frihet. Den återstående tiondelen lever i motsatsen med små materiella tillgångar, otrygghet, ohälsa och ofrihet. Det pratas mycket sällan om tiondelen, förutom när den super, knarkar, knaprar, begår brott, går in i psykoser, lever på bidrag, kort sagt uppför sig illa.

Men för makthavarna är det bra att inte låtsas om den här gruppens underliggande problem, fattigdomen, för om man inte pratar om den, finns den ju inte och då behöver man inte göra nåt åt den, och om den finns så är det ju individens eget fel.

Samarbetspartners

Följ oss