Är det värt priset, KRIS?

Hemkommen efter en semester i icke uppkopplat skick så är det dags att börja arbeta igen. Allt i skuggan av de avskyvärda attentaten i Norge. Med dessa klingande i bakhuvudet känns det blekt, nästan förmätet, att diskutera andra frågor. Men samtidigt åligger det oss alla att fortsätta diskussionen om vilket samhälle vi vill ha och kämpa för att grundläggande demokratiska värderingar ska gälla. Så vi får väl köra ändå.

I Almedalen fick organisationen KRIS, Kriminellas revansch i samhället, pris för att man varit bäst på att föra fram sitt budskap. Budskapet var ”Statligt knark är också knark”. Med detta budskap menar KRIS att det är fel att behandla opiatberoende personer med Metadon och Subutex. Dessa ska istället erbjudas drogfri behandling. Man menar vidare att det är alldeles för lätt för missbrukare att få tillgång till denna vårdform och att landstingens program läcker subutex som ett såll. Man har på sitt seminarium i frågan angivit att så mycket som 70 % av all svart subutex som finns på gatan kommer från sjukvården. Till intäkt för alla dessa påståenden hänvisar KRIS till sin egen rapport som består av fem intervjuer med Krismedlemmar som använt svart Subutex.

Forskaren Björn Jonsson från Malmö Högskola har i sin blogg samt på Drugnews gått i svaromål mot KRIS propaganda. KRIS har presterat ett svar som går ut på att Björn Jonsson är en akademiker köpt av läkemedelsindustrin som inte vet något om verkligheten, vilket KRIS ,enligt sig själva, gör.

RFHLs bild av verkligheten är att för det stora flertalet heroinberoende personer är metadon- och buprenorfinprogram de enda fungerande behandlingsmetoderna. Anledningen till detta är att dessa preparat tar bort eller minskar abstinens och drogsug, det som kallas craving. Utan metadon och buprenorfin, det verksamma ämnet i Subutex, gör cravingen att heroinister avviker från behandling. RFHLs bild av verkligheten är att det i stora delar av landet råder brist på vård av denna typ vilket får till följd att människor dör i köerna.

En stor del av RFHLs verksamhet handlar om att få in människor i denna typ av vård, trots alla dess brister, samt att förhindra att människor skrivs ut. Resultaten när människor skrivs ut och hamnar tillbaks på gatan igen, förskräcker med hög andel dödstal, antingen genom överdoser eller självmord.

Det råder inget tvivel om att det finns stora problem med illegal buprenorfin som säljs på gatan och att många ungdomar fastnar i ett missbruk och beroende. Hur KRIS har fått fram att 70 % av denna kommer från sjukvårdens program vet ingen, troligtvis inte de själva heller. Visst förekommer det läckage från programmen och det är mycket problematiskt men att detta läckage skulle uppgå till 70 % är inte särskilt troligt. Förmodligen kommer den större delen av svart Subutex i Sverige från samma leverantörer som förser Finland med preparatet, nämligen nätverk som importerar fabriksgjorda piller från öststaterna.

Det finns mycket att säga om medikaliseringen av beroendevården, om användningen av Metadon, buprenorfin, Ritalin och Concerta och inte minst all psykofarmaka som förskrivs på lösa grunder. Det finns mycket att diskutera kring Gerhard Larssons missbruksutredning. Men KRIS inlaga i Almedalen är en återgång till något gammalt och dåligt, nämligen ett demagogiskt och propagandistiskt sätt, att diskutera narkotikapolitik på. Narkotikapolitik är ett område som lämpar sig mycket dåligt för demagogi eftersom beslut som fattas på detta område får direkta återverkningar på några av samhällets allra mest utsatta och sårbara medborgare i form av höjda dödstal, smittspridning av obotliga sjukdomar och skador.

Att som KRIS föreslår, minska tillgången till metadon- och buprenorfinbehandling för opiatberoende ytterligare skulle leda till att ännu fler narkotikaberoende människor dör. Detta är något som KRIS och deras anhängare mycket väl vet men väljer att bortse ifrån. Man sätter på de ideologiska skygglapparna och struntar i den mest grundläggande mänskliga rättigheten av dem alla, nämligen rätten till liv och hälsa.

Efter terrorattentaten i Norge har det nu blossat upp en debatt om att det spelar roll vilka budskap man för ut och hur man för ut budskapen. Avsändaren har ett ansvar. Det gäller i hög grad även KRIS. En stor del av befolkningen i Sverige och av Sveriges politiker har väldigt dåliga kunskaper om beroendevård och behandlingsmetoder för beroendesjukdomar. Man tar KRIS propaganda för sanning och fattar beslut på detta.

Att förneka vedertagen kunskap, att medvetet fara med osanningar, att presentera partsinlagor som objektiva rapporter kan leda till att man får ett pris av en okunnig reklambyrå men också på sikt leda till att människor dör.

Är det värt priset, KRIS?

Text: Per Sternbeck

Samarbetspartners

Följ oss