januari 2015

Då vårt sista nr av Oberoende väckte starka reaktioner i många olika kretsar bl.a. Attention så tycker jag det är på sin plats att de som företräder människor med adhd-diagnoser får möjlighet att ge sin syn på detta temanummer. Därför publicerar vi detta brev dels på hemsidan och dels i nästa nummer av Oberoende.

Inger Forsgren

Ordförande RFHL

Attentions svar

RFHL:s temanummer om ADHD beskriver ADHD-behandling som ett sätt att medicinera bort samhällsproblem. Det är ett återkommande tema i flera av artiklarna och även beskrivningen på förstasidan. Vi på riksförbundet Attention reagerar på hur ADHD och läkemedelsbehandling beskrivs och vilka slutsatser som dras i tidningen.

Forskningen kring ADHD har i många år sett att ADHD till stor del beror på en medfödd brist i dopaminnivåerna i hjärnan. Dopaminbristen ligger bakom många ADHD-symtom och läkemedelsbehandlingen med centralstimulerande medel avser att minska denna brist. Behandlingen bidrar till att förbättra uppmärksamhet, koncentrationsförmåga och att minska impulsivt beteende.

Frågan vi ställer oss är varför detta är så kontroversiellt att man ägnar en hel tidning åt det? Brist på dopamin är inblandat i många tillstånd t ex Parkinson och RLS (Restless-legs-syndrome), och dessa behandlas med läkemedel som stimulerar dopaminreceptorerna i hjärnan. Ändå uppmärksammas dessa somatiska diagnoser inte i tidningen. Vi undrar varför. Vad är egentligen skillnaden? Vår tolkning av artiklarna i tidningen Oberoende är att medicin i form av dopaminersättning ifrågasätts när det handlar om behandling av psykiatriska tillstånd, till skillnad mot fysiska sjukdomar där det inte ifrågasätts överhuvudtaget.

Kontroverserna kring ADHD-diagnosen är inte nya och diagnosen har ifrågasatts länge både på samhällsnivå och bland enskilda tyckare. ”Är det inte ändå lite spring i benen som är problemet?”, ”Om du bara skärper till dig så kan du klara det.” En av de senaste trenderna är att ifrågasätta ADHD utifrån perspektivet ”är det rimligt att det är så många som får diagnos?”. Den som ifrågasätter diagnosen kan då med förenklingar påstå att ”alltför många får diagnos”, utan att behöva ange hur många som verkligen borde få diagnosen. Kritik mot diagnosen och dess medicinering kan också beskrivas som omsorg om de feldiagnostiserade individerna, och de som ifrågasätter kritikern kan utmålas som godtrogna och naiva. Precis som i tidningen Oberoende.

Frågan om samhällsproblem är intressant, men vi menar att artikelskrivaren angripit frågeställningen utifrån fel perspektiv. Det utopiska samhälle som Lundström efterfrågar, där personer med ADHD får allt stöd de behöver existerar inte. Skolan ser ut som den gör, precis som alla andra delar av samhället som dessa grupper kommer i kontakt med. Elever med ADHD kan inte välja om de ska ha nedsättningen eller inte. De tvingas förhålla sig till den omgivning som de lever i och anpassa sig till rådande samhälle. Vi som förbund konstaterar att om elever med ADHD ska klara den skola som finns idag kan läkemedelsbehandling vara nödvändig.

Risken för att hamna i missbruk och kriminalitet är högre för personer med ADHD-diagnos. Även risken att råka ut för trafikolyckor, självskadebeteende, ätstörningar eller suicid är förhöjd. Risken för dessa problem minskar vid läkemedelsbehandling. Tidningen Oberoende beskriver detta som att man vill medicinera bort ett samhällsproblem.

Vi kan bara beklaga att tidningen väljer att lyfta de fördomar som finns om medicinering av ADHD istället för att försvara utsatta människors behov av behandling. Frågan är om man vill hjälpa eller stjälpa en redan utsatt grupp, som inte bara ska leva med svårigheterna av att ha kognitiva nedsättningar utan också ska leva med samhällets fördömande och fördomar kring läkemedelsbehandling. Det är det riktiga samhällsproblemet, menar vi.

Anna Norrman, intressepolitisk talesman, Riksförbundet Attention