Socialdemokratisk vändning ger tydlig skillnad mellan blocken i missbrukspolitiken

I veckan kom beskedet att socialdemokraterna som parti ställer sig bakom en motion, författad av bland andra förre narkotikasamordnaren Björn Fries, som gör i det närmaste rent hus med partiets tidigare politik på området. Med motionen sällar sig partiet nu till samma missbrukspolitik som Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver sedan förut. Socialdemokraterna har därmed, äntligen,lyckats göra sig av med den missbrukspolitik byggd på moralism och hårdare tag som partiet fört i över 30.

1982 lanserade den då nytillträdda socialministern Gertrud Sigurdsen, inspirerad av Nils Bejerot, tankegången om Sverige som ett narkotikafritt samhälle. Hon fick med sig det socialdemokratiska partiet, och övriga partier i riksdagen, på att föra en hård linje mot narkotikan.

Ganska snart följdes visionen om det narkotikafria samhället av kriminaliseringen av narkotikaanvändning. Kriminaliseringen gjorde att narkotikamissbrukare började betraktas som kriminella istället för socialt utsatta personer, eller patienter i behov av stöd och hjälp som hade varit fallet tidigare, på 70-talet. Kriminella personer som behövde korrigeras och disciplineras till den rätta vägen, total drogfrihet, genom kontroll och bestraffningar. Och misslyckades man fick man stå sitt kast. Den politiska enigheten var total och man började ha en hög svansföring i ämnet. Budskapet som salufördes till resten av världen var att Sverige hade världens bästa narkotikapolitik.

Kriminaliseringen påverkade hela beroendevården

Kriminaliseringen påverkade hela beroendevården till att fokusera på kontroll och spillde därmed över på personer med ett alkoholberoende och ett läkemedelsberoende. Även dessa fick finna sig i att bli misstänkliggjorda och nedvärderade som människor och medborgare.
Under 1990-talets krisår slog den nya politiken riktad mot personer i missbruk igenom på allvar. I kombination med en omfattande social nedrustning i kommuner och landsting rakade användningen av narkotika och andra droger i höjden. Vården och insatserna för de ”moraliskt förtappade kriminella” missbrukarna var det man skar ner mest på. 1994 man försökte dåvarande borgerlig regering att kompensera för det genom att införa fängelse straffskalan för innehav av narkotika. Naturligtvis misslyckades det. Under hela 90-talet ökade antalet tunga missbrukare. I takt med detta ökade antalet personer som dog en narkotikarelaterad död. På alkoholsidan är det mer osäkert men klart är att även alkoholkonsumtionen ökade under denna tid och som en följd av detta, den alkoholrelaterade dödligheten. Den politiska linjen som nu närmast hade omvandlats till en doktrin låg dock fast. Sveriges vision var, trots ett ökat antal missbrukare, ett narkotikafritt samhälle. Att människor dog som en följd av visionen brydde man sig inte om från politiskt håll.

Mobilisering mot narkotika ledde till tillnyktring

På 2000-talet tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen satsningen Mobilisering mot narkotika. Denna konstaterade att under 90-talet hade resurserna för missbruksvård skurits ned med över 50 %. Med Mobilisering mot narkotika följde också en satsning på forskning och en kartläggning över missbruksläget i landet. Frågan kom åter upp på den politiska dagordningen. Man började titta på hur andra länder agerade i frågan. Hur kunskapsläget såg ut. Man började prata med personer som hade missbruksproblem. Långsamt började en uppmjukning ske av den tidigare så stenhårda svenska praktiken på missbruksområdet där man öppnade upp harm reduction-verksamheter som metadonprogram, härbärgen för hemlösa och särskilda vårdenheter för hemlösa och missbrukare. Men den nationella politiken låg fast och i den officiella retoriken var begrepp som skademinimering bannlysta.

Svängning har skett i praktiken – nu svänger politiken

Vi lever nu i efterdyningarna, eller ska vi kalla det baksmällan, till den svenska nationalistiska politiken riktad mot personer med missbruksproblem. Den verkar nu nått vägs ände.
Under de senaste åren har vänsterpartiet och miljöpartiet svängt i missbruksfrågorna. De vill bort från moralism och bestraffning och vill ha en politik baserad på vetenskap och brukarinflytande. Med den nu aktuella motionen har nu socialdemokraterna sällat sig till denna linje.

I en kommentar till socialdemokraternas motion uttalar sig folkhälsominister Maria Larsson i förklenande och ironiska ordalag om att politikerna nog ska hålla sig borta från frågor om t.ex utskrivning av patienter från metadonprogram och överlåta detta åt läkarna. Med sitt uttalande visar hon att hon inte tar in information eller ens har fattat frågan. En majoritet av läkare inom beroendevården ser stora problem med dagens politiskt motiverade regelverk som närmast kräver att patienter som uppvisar symtom på sitt sjukdomstillstånd och sidomissbrukar skrivs ut från behandlingen.
Hon ser inte heller det många patienter och brukare ser av smittoeffekter där t.ex enheter som ger behandling mot ADHD med Ritalina och Concerta, i avsaknad av egna riktlinjer för denna behandlingsform börjar använda de riktlinjer som finns underhållsbehandling av opiatberoende, med utskrivningar och bestraffningstänkande som följd.

Två tydliga alternativ

Det finns nu två tydliga politiska alternativ när det gäller beroendevård och synen på personer i missbruk. Den borgerliga regeringen med moderaterna i täten står kvar vid den gamla, bevisat ineffektiva moralistiska traditionen. Oppositionen vill pröva en ny politik och står bakom en evidensbaserad missbruksvård med fokus på individen och ett stort mått av brukarinflytande.
Det tog över 30 år för socialdemokraterna att hitta tillbaka till en politik där man betraktar personer i missbruk som personer i behov av stöd och vård. Det är aldrig för sent att ändra sig. När ändrar sig borgerligheten?

Text: Per Sternbeck

Samarbetspartners

Följ oss