Beroendevård

Beroendevård och Hjälpinsatser

För att minska problemen med problematiskt bruk krävs fler åtgärder för dem med störst problem. 90-talets nedläggningar av behandlingshem har inte ersatts av nya, trots att det finns ett stort behov. Sverige måste även bli bättre på att bredda behandlingsvården och finansiera fler behandlingshem som inte är tolvstegsinriktade. Det måste finnas fler alternativ.

Människor som lever i social utsatthet och i en kaotisk situation står ofta långt utanför samhället och kan i många fall behöva komma bort från sin vardag. Där måste samhället gå in och göra det möjligt och lättillgängligt för människor att erbjudas behandling på annan ort. Detta för att öka chanserna att lyckas bryta sin negativa livscykel och förbättra sin livssituation. Därför är det väldigt bekymmersamt att Sverige idag, trots flera perioder av goda ekonomiska tider, fortfarande inte har prioriterat att bygga ut behandlingshem igen.

Kommunerna har vanligen öppenvård i egen regi som kostar mycket mindre. Öppenvård kan i många fall vara ett passande alternativ för människor som har en förankring till samhället och självklart beroende på hur deras problematik ter sig och vilken drog man använder. Särskilt i de större städerna finns kvalificerade program i öppenvården som är till stor nytta för många brukare. Att lyssna på hen som söker hjälp och tillsammans göra en planering är otroligt viktigt. Att göra en planering utan lyhördhet för brukarnas egna behov är att kasta pengarna i sjön. Det är samtidigt respektlöst och visar på att man väljer att behandla vuxna människor som barn som inte har något att säga till om, trots att det är deras liv och överlevnad det handlar om.

LARO-behandling (läkemedelsassisterad behandling vid opiatberoende) har en mycket god evidens. LARO kan för många innebära en mycket lång, t.o.m. livslång, behandling med metadon, buprenorfin eller suboxone. De här preparaten har också biverkningar som t.ex. påverkar inre organ. Om man har leverskador eller andra svåra biverkningar så måste detta tas på allvar och medicineringen noggrant anpassas till varje enskild individs hälsotillstånd och behov. LARO är bevisligen en mycket effektiv behandlingsform, men ändå så lägger man inte tillräckliga resurser på denna typ av behandling. Stora mottagningar har idag personalbrist och väntetiderna är alldeles för långa. Ett annat problem är också att det på de flesta håll i landet saknas LARO-mottagningar eller tillräckligt med platser på några av dom existerande, speciellt i småstäder. Mer ekonomiska resurser måste till, så att behandlingen kan effektiviseras och ge kontaktpersonerna möjligheten att lägga mer tid på varje patient och deras behov.

Det finns många sätt att behandla ett problematiskt bruk. En förutsättning för all behandling är dock personens egen motivation. De flesta människor med ett problematiskt bruk har ett livslidande – traumatiska upplevelser, övergrepp, känslan av utanförskap och en exkludering från en gemenskap. Att använda droger blir en strategi för att överleva vardagen. Men samtidigt orsakar droger kontrollförlust, fysiska och psykiska sjukdomar, skam, skuld och låg självkänsla. Mycket av detta beror på den rådande stigmatisering som finns i samhället. Det är vanligt att bli socialt utslagen, dvs att man hamnar utanför samhället och i många fall står utan arbete och/eller bostad. Förr eller senare når de allra flesta ett läge där de vill göra en förändring. Det kan vara allt från en tanke på att vilja göra en förändring till ett direkt agerande. Det är när människor själv upplever en vändpunkt i livet som det finns goda möjligheter att hjälpa till. Men samhället kan inte stänga ute dom som av olika anledningar inte vill eller kan sluta använda narkotika, läkemedel eller alkohol.

Att vara i ett problematiskt bruk av läkemedel, narkotika eller alkohol är en ofta långdragen process. Att bli fri från det destruktiva beteendet går inte över en natt även om viljan finns. Det finns i de allra flesta fall andra faktorer som påverkar huruvida man klarar av att ta tag i sin situation eller inte, eller om man klarar av att fullfölja en behandling. Omfattande psykiska problem måste också behandlas samtidigt med det problematiska bruket.

Vi får inte glömma att många människor som befinner sig i ett problematiskt bruk av olika droger oftast samtidigt har en psykiatrisk problematik, alltså en samsjuklighet.
Människor med samsjuklighet kan ha sämre sociala förmågor, svårare att följa ett behandlingsprogram och ha ett större behov av stöd, uppföljning och medicinering. Trots att samsjuklighet uppmärksammats mycket under de senaste åren faller många fortfarande mellan stolarna. Samspelet mellan psykiatri, beroendevård och socialtjänst har på många håll tydliga brister.

Samhället måste även erbjuda hjälp och stöd och en ”väg in” i vård och behandling för människor som av olika anledningar inte kan, vill eller vågar ta tag i sin situation, eller för människor som återfaller i sitt problematiska bruk. Återfall är en del av processen för dom allra flesta och för många kan de där enstaka återfallet kosta en livet. Det kan vi inte tillåta. Samhället bör därför erbjuda skadereducerande åtgärder i större och mer utbredd skala än vad som erbjuds idag. Det handlar om smittskydd i form av sprututbyten, överdosprevention i form av naloxonutdelning, samt säkra platser där människor kan inta sin drog och samtidigt ha tillgång till vård, stöd, råd och lotsning in i någon form av behandling. Att bredda ut LARO-mottagningar är en åtgärd som faller under både överdosprevention som smittskydd.

Människor som på något sätt redan har en fot inne i vård och behandling är lättare att hjälpa och motivera. Men det finns en så kallad ”dold målgrupp” i Sverige, som av olika anledningar inte söker sig till dom åtgärder som erbjuds idag. Sverige måste erbjuda människor i utsatta situationer säkra platser att gå till, som varken ”straffar ut eller stänger ut”.

Om man inte gör det så kommer Sverige aldrig att nå sina mål, att eliminera hepatit C-smittan eller minska narkotikadödligheten.
Att vara för skadereducering innebär inte att man måste vara för droger. Men det innebär att man är för alla människors lika rätt till hälsa och överlevnad. Det är omänskligt att straffa människor, som av olika anledningar hamnat i ett problematiskt bruk av olika substanser,med sjukdomar och död.

Mötesplatser och olika former av sysselsättning är också viktiga för att hitta mänsklig samvaro. En känsla av sammanhang måste ersätta tomrummet. Vi vet att tristess, rastlöshet och rädslan för ensamhet är en stor faktor till återfall eller varför man inte vågar ta tag i sin situation Många mötesplatser drivs av f.d. brukare, för f.d. brukare och flertalet av dessa ställen har också en policy som stänger ute en stor skara. Många kan känna sig hemma och trygga i den miljön med nolltolerans i fokus. Men gemenskap och sammanhang bör inte heller villkoras i alla lägen. Därför behövs det fler mötesplatser där alla är välkomna att delta och prata, oavsett om har medicinsk behandling.

Kunskapshöjning är också en skadereducerande åtgärd och alla som bor i Sverige måste få ta del av relevant information. på alla möjliga sätt som går, om säkerhet, prevention och behandling som finns idag.

I Sverige finns nationella riktlinjer för missbruksvård som ges ut av Socialstyrelsen, som är en del av evidensbaserad praktik.
Den hittar ni här :
https://www.socialstyrelsen.se/SiteCollectionDocuments/nr-missbruk-beroende-2017.pdf

Ett annat problem är att riktlinjerna endast är rekommendationer. Det står kommunerna fritt att bortse från dem, något som kommuner påfallande ofta också gör. En kommun kanske satsar på en rekommenderad behandling, medan en annan kommun satsar på en annan behandling. Personen som behöver hjälpen saknar ofta möjlighet att välja den behandling som hen tycker passar bäst.

RFHL menar att kommuner behöver prioritera annorlunda. Fler människor behöver få bättre stöd av kunniga och motiverade socialarbetare i ett humant Sverige. Men idag är arbetsbelastningen i landets socialtjänster mycket hög, medan vidareutbildningar och kompetenshöjande insatser är för få. Detta leder till stress och en hög personalomsättning. Eftersom ”beroendevård” är en statlig angelägenhet med nationella mål, kräver RFHL att staten gör mer för att kommuner ska kunna erbjuda god vård med flera alternativ som anpassas efter varje individs behov.

RFHLs krav för en bättre beroendevård:

1) Det måste finnas god tillgång till avgiftning över hela landet, med separata platser för kvinnor och män. Så ser det inte ut idag.
2) Vårdformerna måste förbättras. Det räcker inte med att vårdgivare erbjuder en och annan åtgärd som finns med i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Det är även viktigt att ett bra bemötande betonas. Och ett bättre och bredare utbud måste vara väl utbyggt över hela landet.
3) Idag finns ofta rätt till bra beroendevård enbart ”på papperet”. RFHL betonar att bra beroendevård förutom ovanstående innebär rätt till individbaserad stöd och behandling som utgår från den enskildes erfarenheter, problemformulering och önskningar. En bra beroendevård begränsas inte av tid eller ekonomi som sker idag.
4) Tillgång till LARO-behandling måste finnas väl utbyggd över hela landet, inklusive inom såväl kriminalvården som tvångsvården.
5) Brukarinflytandet och brukarmedverkan måste öka för att förbättra vårdens metoder, kvalitet och resultat.

Samarbetspartners

Följ oss