För ett samhälle utan social diskriminering

Om ensamkommande flyktingbarn och droger

Malmocentral300-300x200
Fotograf: Tomislav Stjepic

Fotograf: Tomislav Stjepic

Inom beroendeområdet finns det några grupper som är mer utsatta. Det handlar bland annat om kvinnor, HBTQ-personer och individer med så kallad dubbeldiagnos. Men det handlar även om en relativt ny och ouppmärksammad grupp, ensamkommande flyktingbarn. I veckan har det hållits ett seminarium om detta vid Uppsala Universitets särskilda enhet för beroendeproblematik, U-Fold.

Ensamkommande flyktingbarn har uppmärksammats en del den senaste tiden men är inget nytt fenomen, under tidigare ”flyktingströmmar” har det också kommit barn ensamma till Sverige. Det som är ”nytt” nu är, förutom att det kommer barn från nya länder, det stora antalet som kommer. 2013 registrerades 3 852 barn, 2014 var siffran 7049 och för 2015 har det hittills kommit över 17 000 ensamkommande barn (de senaste sju dagarna över 2 300 barn).

Föreläsningarna inleddes med att professor Fred Nyberg gick igenom lite av den knapphändiga forskning som finns om detta särskilda problemområde. Forskningen kommer främst från USA där man studerat ensamkommande barn från Central- och Syd-Amerika. Studierna visar att barn från de mer våldsdrabbade områdena oftare har en problematik med psykisk ohälsa, kriminalitet och droger.

Professor Solvig Ekblad från Karolinska Institutet gick kortfattat igenom vad det trauma som dessa en del av barn kan ha drabbats av antingen på vägen hit till Sverige eller under sin inledande tidsperiod här. Traumat innebär ofta att barnen förlorat illusionen att världen är trygg och förutsägbar och att människor generellt är goda. Så förutom språkproblematiken, ett dubbelt stigma och utanförskap till följd av etnicitet och droganvändning kan traumat ge problem med inlärning och den psykiska hälsan.

Ekblad betonade vikten av att barnen bemöts med kunskap om de särskilda villkor barnen har, en kulturell kompetens som fokuserar på att minimera osäkerheten och otryggheten.

Vid seminariet deltog även två poliser från gränspolisen, Christian Frödén och Mikael Lins, som berättade en del om sitt arbetssätt i de miljöer i Stockholm som drar till sig en större grupp av dessa barn. De berättade även en del av vad som karaktäriserade de två stora grupper som man hittills främst kommit i kontakt med: barn från dels Nord-Afrika (Marocko och Algeriet) och dels Afghanistan. De skiljer sig lite åt både vad det gäller traumatiska erfarenheter och inställning gentemot myndigheter. Enligt poliserna har de afghanska barnen oftare ett värre trauma bakom sig och är mer ”positivt inställda” till polisen och ”står på kö för kroppsvisitation” medan de nordafrikanska barnen inte är lika positiva. En annan skillnad är att de afghanska barnen oftast har asylrätt medan de nordafrikanska barnen oftast inte är asylberättigade.

Efter poliserna berättade Jenny Selenius, socialsekreterare från Stockholm stad, hur kommunen jobbar med de ensamkommande barnen. Arbetet bedrivs inom en särskild enhet som arbetar tillsammans med poliserna. Från socialtjänstens sida är syftet att dels förhindra att barnen etablerar sig i ”riskmiljön” och dels fungera som en länk mellan barnen och socialtjänstens hjälp och stöd i övrigt. Jenny berättade även om en undersökning från 2013 bland 78 individer som anträffats vid Sergels Torg i Stockholm. Samtliga hade en psykisk ohälsa och majoriteten hade en pågående problematisk narkotikaanvändning. Hälften hade en kriminalitetsproblematik och 65% hade tidigare varit i kontakt med socialtjänsten.

Det näst sista föredraget hölls av Catrine Kaunitz från Statens Institutionsstyrelse (SiS) som får ta hand om en del av de ensamkommande barnen, de som placeras med LVU. Det handlar om barn som befinner sig i alla stadier av en asylprocess, allt från barn som ska avvisas till barn som dragit tillbaka sin asylansökan. Totalt var det 139 ensamkommande barn som placerades hos SiS år 2014, i år beräknas omkring 200 barn bli aktuella för placering inom SiS. Personalen vid SiS har rapporterat att de ensamkommande flyktingbarnen utgör en särskild utmaning jämfört med de vanliga placeringarna, inte minst handlar det om kommunikations-/språkproblem. Det framkommer bland annat genom den kartläggning som SiS gjort av 34 individer inom gruppen ensamkommande barn.

Kartläggningen visar att för de ensamkommande hade så kallad ”avskiljning” (barnet får under högst 24 timmar vara i ett särskilt rum som personalen kan låsa dörren till) tillämpats i 36 % av fallen jämfört med 15 % för övriga. Andelen rymningar är också högre, 27 % jämfört med 16 %. Gruppen är även mer utåtagerande, 15 av de 34 (44 %) hade använt ”hot om våld” och enbart 7 av de 34 hade inte någon rapportering för våld. Andra utmaningar som togs upp var att en stor andel kommer till SiS utan att ha fått genomgå någon hälsoundersökning innan. Men den stora utmaningen var språket, och den stora bristen på tolkar, samt möjligheten att erbjuda skolgång. SiS har för avsikt att öka trauma-utbildningen av personalen.

Brukarperspektivet på seminariet stod tre representanter från SIMON (Svenskar och Invandrare mot Narkotika) för. Dels berättade förbundssekreteraren om organisationen och dels berättade två personer om sina egna erfarenheter som ensamkommande.

Avslutningsvis hölls ett kortare panelsamtal. Det karaktäriserades av att lokalpolitikerna inte såg någon brist/svårighet. Den f.d. polisen Walter Kegö lanserade ett eget förslag på lösning genom att hävda att vi måste stänga gränserna eftersom vi står inför en katastrof.

Från RFHL:s sida vill vi dels lyfta upp vår skyldighet som medmänniskor att erbjuda barn som flyr från krig och våld ett skydd. Individer i behov av i anspråkstagande av mänskliga rättigheter som hälsa och utbildning ska ha rätt till vård, behandling och skolgång. Dels vill vi lyfta upp att det förefaller som att samhället, i synnerhet våra politiker, inte tar sitt ansvar för den situation som råder för de ensamkommande barnen.

Redan i vår kommentar till årets budget kritiserade vi regeringen för att den inte satsade tillräckliga resurser på Statens Institutionsstyrelse, även SiS har kommenterat att de inte fått de ekonomiska villkor de önskat. Det kommer inte att underlätta situationen för de ensamkommande barnen. RFHL är också kritiska till att en stor andel av Sveriges kommuner under lång tid skurit ned på beroendevården. Det är osannolikt att kommunerna står rustade för att möta det särskilda behov som de ensamkommande barnen har vad det gäller drogproblematik och övrigt stöd. Vi uppmanar landets politiker på samtliga nivåer att ta initiativ till en skyndsam översyn av hur samhällets insatser ser ut och bör se ut på detta område.

Samarbetspartners

Följ oss