För ett samhälle utan social diskriminering

Avkriminalisera missbrukaren

År 1988 kriminaliserades eget bruk av narkotika. Många politiker trodde på allvar att det narkotikafria samhället stod för dörren. Efter närmare 30 år kan ingen längre seriöst tro på den visionen. Antalet ungdomar som testar narkotika har inte påverkats av att droger är olagliga, utan skiftar i takt med andra förändringar i samhället. Narkotikadödligheten i Sverige är näst högst i hela EU.

En absolut förutsättning för förbudet av eget bruk är föreställningen att missbrukare saknar moral. Gruppen tunga narkomaner förverkar på så vis rätten att behandlas likvärdigt med övriga samhällsmedborgare. På detta följer en utbredd diskriminering: de prioriteras mycket lågt när samhället fördelar sina resurser, de får sämre sjukvård och annan samhällsservice. Det här påvisas av den oerhört höga narkotikadödligheten i Sverige.

Kriminaliseringen får på så vis en avskräckande effekt på individers motivation till att söka hjälp för sitt missbruk eller beroende. En avkriminalisering skulle underlätta för många att söka hjälp tidigare. En annan konsekvens är att personer som är närvarande vid en potentiellt dödlig överdos ibland undviker att ringa efter ambulans, eftersom det i många delar av landet även larmas polis vid en överdos. Det är nödvändigt att undanröja rädslan för att drabbas av negativa konsekvenser för att rädda liv.

RFHL stödjer Sveriges mål om att minska narkotikan i samhället

RFHL har alltsedan vi bildades 1965 agerat för att narkotika och läkemedel ska användas i så liten utsträckning som möjligt och att människor ska få hjälp mot sina problem. Vår övertygelse om att narkotika orsakar skador står fast, likaså insikten om att olaglig handel göder svensk och internationell kriminalitet. Men sedan flera årtionden erbjuder forskningen fler förklaringar och lösningar än tidigare. Trots att RFHL vill exakt samma sak som Sveriges regering och myndigheter – att minska användandet av narkotika och narkotikaklassade läkemedel – vill vi alltså att detta ska uppnås med delvis andra metoder än som används idag.

Kriminaliseringen av eget bruk har inte minskat narkotikan i samhället

Sedan kriminaliseringen har både rekreationsmissbruk och tungt missbruk ökat. Självklart inte på grund av att det blev olagligt, men trots att det blev olagligt. Under 1980-talet minskade rekreationskonsumtionen dramatiskt medan det tunga missbruket ökade, under 1990-talet ökade båda men den problematiska användningen ökade fyra gånger så snabbt och under 2000-talet fortsatte rekreationsanvändningen att stiga medan rekryteringen till tungt missbruk minskade. Det är svårt att bedöma orsaker till rekreationsanvändningens utveckling men det tunga missbruket har en klar koppling till försämrad ekonomi, utslagning och social misär, företeelser som blev vanligare under 1990-talets kris.

Enligt Folkhälsomyndighetens senaste enkät har över 900 000 individer i Sverige någon gång i livet använt cannabis. Enligt en studie vid Karolinska Institutet/STAD år 2014 har 55 000 människor antingen ett missbruk eller är beroende av narkotika.

Ungdomar använder inte mindre narkotika

Brottsförebyggande rådet (Brå) utvärderade lagen år 2001. De konstaterade att andelen ungdomar som prövade narkotika ökade på 1990-talet. Och det fanns inga entydiga tecken på att kriminaliseringen och straffskärpningen skulle ha haft någon avskräckande effekt på ungdomars drogvanor. Det här är utfallet trots att polisen i stor utsträckning prioriterade ringa narkotikabrott, främst bland ungdomar, samtidigt som den grövre narkotikabrottsligheten åsidosattes.

Bruk, missbruk och beroende

I den internationella forskningen (och även en betydande andel av svenska beroendeforskare) skiljer man mellan bruk, missbruk och beroende. Ca: 90 % av alla som använder narkotika gör det i en mindre omfattning och utan att det vållar problem. I den svenska narkotikapolitiken och även i civilsamhället har man däremot raderat ut ordet bruk och all användning ses som ett missbruk. Tillsammans med nollvisionen leder det till att en hög andel av de resurser som satsas mot narkotika i Sverige går till polisen för att spana på och gripa brukare.

Om skattemedel satsas rätt minskar missbruket

Våra skattepengar används alltså ineffektivt och borde istället satsas på att skapa fler behandlingsplatser åt människor med ett tungt missbruk. En sådan politik minskar det tunga missbruket och förbättrar avsevärt denna utsatta grupps hälsa, samtidigt som skadeverkningarna i samhället minskas radikalt. Man har beräknat att en heroinist kostar samhället 2,1 miljoner kronor per år och en amfetaminist mellan 1,4 miljoner (kvinnlig) och 1,7 miljoner kronor (manlig).

Stigmatisering av människor med missbruksproblem

En av nollvisionens grundpelare är att missbrukaren saknar moral. Missbrukaren är en dålig människa som inte bidrar till det narkotikafria samhället. Orsaker till missbruk, som dålig skolgång, frånvarande föräldrar, fosterhemsplacering, sjukdom, dålig ekonomi, utsatthet och övergrepp behandlas på individnivå. Övergripande finns däremot kopplingen mellan missbruk och svag karaktär ständigt närvarande. När hela samhället sluter upp bakom nollvisionen följer diskriminering mot den som avviker, den som är svag.

Diskriminering av personer med missbruksproblem

Människor som missbrukar får sämre somatisk vård trots att de har ett större vårdbehov. Enligt universella principer ska de som är sjukast prioriteras högst. Men i Sverige gäller snarare det omvända för missbrukare…

Begränsning i förskrivning av smärtlindrande medicin, psykofarmaka, ADHD-medicin om det finns missbrukshistorik oavsett vad man missbrukat.

Urinproven leder ofta bara till ett straff och ingen hjälp för den som använder narkotika. Man hamnar i polisens belastningsregister och kan få svårt att få ett arbete likväl som att ta körkort.

Skademinimerande insatser uteblir pga nollvisionen

En form av diskriminering är att gruppen inte får skademinimerande insatser. Vissa argumenterar att detta står i kontrast mot förbudet mot narkotika och nollvisionen. Göteborgs stad är notoriskt negativa till sprututbyte. De påstår att ett samhälle som förbjuder eget bruk och vill vara narkotikafritt inte kan dela ut rena sprutor till aktiva missbrukare så att de slipper bli smittade av Hepatit C och HIV. Det är inte bara Göteborg som vägrar – faktiskt finns sprututbyte endast i sex svenska städer.

Social utslagning (som en konsekvens av diskriminering)

Människor som utvecklar ett tungt beroende av narkotika blir i hög utsträckning socialt utslagna. Andelen sjuka narkomaner är mycket högt i Sverige i en Europeisk jämförelse. RFHL menar att diskrimineringen bidrar till utslagningen.

Vård i stället för straff – FN:s narkotikakonventioner

Vid ett ringa narkotikabrott, till exempel innehav av små mängder för eget bruk, är det möjligt att ge behandling eller annan insats i stället för eller i tillägg till straff, om den som begått brottet själv missbrukar droger. Det är ett tillägg till konventionerna som infördes 1972 som Sverige drev fram. Det är sorgligt att Sverige slagit in på den motsatta vägen och kriminaliserat användningen och till och med infört fängelse i straffskalan. Det finns inga som helst studier som visar att straff avskräcker från missbruk. Ett missbruk har fysiologiska, psykologiska och sociala orsaker. Människor som blir beroende behöver ofta vård och annat stöd för att bli fri från drogerna.

Svenskar som stödjer avkriminalisering av eget bruk

Björn Fries, som tidigare varit regeringens narkotikapolitiska samordnare, förespråkar idag en icke-bestraffande politik. Fries framhäver att det är en fråga om liv och död att människor som missbrukar får vård istället för straff.
Christina Gynnå Oguz, fd Departementsråd i Socialdepartementet med ansvar för narkotikafrågor, uppmanar också regeringen att byta politik. Tillsammans med Björn Fries har hon skrivit flera debattartiklar i ämnet. Du kan läsa en av dem i Aftonbladet här.
Magnus Linton, författare till boken ”Knark – en svensk historia”, menar att Sveriges narkotikapolitik har som syfte att skapa en bred opinion bland allmänheten för nollvisionen. Och att politiken inte har som syfte att primärt hjälpa människor som fastnat i ett missbruk, eller ens hindra människor från att testa narkotika. Linton framhåller att politiken behöver förändras och vill bland annat se en avkriminalisering och att missbruk inte längre sammanflätas med moralism.
Vänsterpartiet la fram en motion i riksdagen för ett par år sedan om att avkriminalisera eget bruk. De anser också att förbudet avskräcker människor från att söka hjälp och att samhällets resurser mot narkotika kan användas på bättre sätt än vad som görs idag.

Samarbetspartners

Följ oss