För ett samhälle utan social diskriminering

”Hur jag än gör har jag fel”

En patient om hur rättspsykiatrin fungerar:

Jag har levt ett ganska stökigt liv i en stad där mycket skit händer. Började experimentera med droger i ung ålder och det resulterade i en så kallad drogutlöst psykos. Trots detta var jag ändå inte helt motiverad att sluta med drogerna, så jag fortsatte med att då och då missbruka.

Läkaren som hade ordnats åt mig (på den psykiatriska beroendemottagning där jag var i behandling) ville att det skulle göras en neuropsykiatrisk utredning. Den gjordes med psykolog och det framkom att jag hade schizofreni. Inte nog med det utan paranoid schizofreni därför att jag hade talat med doktorn om en religiös världsåskådning. Jag ansåg att eftersom jag trodde på något större än mig själv, så måste det finnas något som skapat denna värld. Alltså en värld utanför denna där Gud hade all kontroll. Detta gjorde mig paranoid, enligt doktorn. Det var en solklar vanföreställning att det fanns något utanför mig som kunde påverka så mycket. Nåväl. Nog om det. Ett par år senare begick jag ett brott och det var ett ganska allvarligt brott. I rättegången dömdes jag till fängelse men på grund av min diagnos (som bekräftades av mina journaler på den stora RPU) så fick jag rättspsykiatrisk vård. Nu har jag avtjänat två år av mitt straff och jag skall berätta lite vad som hänt under tiden och en del som håller på att hända.

Mediciner och behandling

Jag har aldrig haft behandling med depotneuroleptica tidigare, dvs. injektioner med antipsykotisk medicin. Allt jag tidigare medicinerats med har varit oralt (tabletter) men jag har inte under vårdtiden haft några hallucinationer eller andra symptom. Läkaren noterade detta och frågade mig:
– Vill du att vi skall ta bort din medicin?
Jag svarade:
-Nej jag mår bra men jag är ju sjuk. Jag tror jag kommer få massa hallucinationer om jag slutar.
När alla säger åt en under många år vad som är fel på en så har man lärt sig att det stämmer. Ok, sade överläkaren. Detta var i början när jag kom till avdelningen där min vård skulle påbörjas. Det var mycket att hålla reda på i regler och uppförande. Reglerna fungerade bra att hålla sig till. Likaså tyckte personalen att jag anpassade mig bra. Under behandling med medicinen så kände jag att jag inte kunde tänka, inte kunde ha normalt socialt samspel, kände mig nervös och hade konstant ångest. Detta lärde mig läkaren och personalen att tillskriva sjukdomen. Det var så kallade negativa symptom. Jag kände stor press och att alla hela tiden tänkte ”vad sjuk han är”. Själv tänkte jag att om jag bara gör som de vill så spelar det ingen roll om jag är sjuk, utan de kommer ordna min utskrivning när det blir dags.

Drogproblematik

Min problematik har inte legat i att jag inte kan städa, laga mat, tvätta utan i drogerna. Att det var den stora problematiken var både jag och läkaren överens om. Olyckligtvis så tog jag ett återfall ca 8 månader in i vårdtiden. Jag orkade inte med situationen och så hände det att när jag erbjöds så tackade jag ja. Efter detta så kunde läkaren inte längre lita på mig och drog in mina friförmåner. För att göra en lång historia kort, Jag hade ”ej ut” i 7 mån. Sju långa månader av restriktioner. 10 veckor av extravak där en personal följer efter dig vart du än går på den slutna avdelningen. Du får fem minuter själv på toaletten (i början inte ens det) och de sitter utanför din dörr när du sover. Detta var därför att när jag hade fått ”ej ut” så hade jag talat med en vän i telefon och jag hade spekulerat i om ”hur fint vore det inte om vi stack till Thailand”. Detta samtal hördes utanför min dörr (det stod en sjuksyster och tjuvlyssnade bakom dörren) och jag fick restriktioner därför att det fanns planer på att avvika. Jag ställde frågan till doktorn som hade tagit beslutet:
– Men jag kan ju inte gå ut! Hur skall jag avvika?
-Konstigare saker har ju hänt, svarade läkaren.

I all ärlighet så måste jag förklara vad hon menade. Det var nämligen så att i början av min vistelse på den rättspsykiatriska avdelningen så brukade personalen på morgonen vädra rummen där vi bodde. Givetvis under en tid då vi satt samlade för att se på nyheterna och gå igenom händelser under dagen (morgonsamling). Dessutom låstes våra dörrar samtidigt som de vädrade. En dag emellertid så slarvade en personal med ett fönster och en patient lyckades rymma. Detta trots att det var relativt högt till mark. De slutade omedelbart vädra och har inte gjort det sedan dess. Denna anledning räckte gott och väl som motivation till att jag skulle kunna rymma fast jag inte fick gå ut. Jo, om jag inte hade gått runt och varit så söndermedicinerad så hade jag kanske stulit ett par nycklar och låst upp fönstren, men det var inte det jag ville. Jag drömde och längtade efter att vara fri igen så jag kunde njuta av livet istället för att lida av alla kemikalier de proppade i mig. En depotspruta var tredje vecka. 11 tabletter av olika slag och två orala lösningar per dygn av medikament. Det ena skulle få mig att sova. Det andra skulle ta bort ångest, biverkningar etc. Jag hade mycket ångest och jag ville ha medicin som tog bort den. Det fanns ingen som jag var lämplig att få pga. Missbruket. Ok då får jag väl de det andra tid, tänkte jag. Tid gick och denna ångest var en ständig problematik. Jag träffade efter ca 1,5 år en person som sade till mig:
-Jag tror inte du är sjuk, du beter dig konstigt men det är medicinernas biverkningar.
Så jag började ta bort medicin (med läkarens godkännande) en efter en tills det bara var sprutan kvar. Jag kommer ihåg att jag nästan bad på mina bara knän om att få tabletter (istället för sprutan) men läkaren vägrade. Tillslut sade hon tveksamt:
-Vi kan ta bort den på prov.
-O ja tack, sade jag.
Vid det här laget hade jag precis fått egna utgångar på sjukhusets område. Nog om de.

Avdelningsbyte

Det hände som så att jag bytte avdelning. Alla mina förmåner fanns kvar men nu efter 1,8 månader så misstänktes en annan patient ha en relation med mig och detta gjorde att de flyttade mig. Avdelningen jag hamnade på var mycket striktare men jag hade goda förhoppningar om att jag skulle bli fri. Jag hade nu varit utan antipsykotiska mediciner i 4 mån. Jag kunde tänka igen, min hygien var bra och blev ännu bättre. Mina tics och min nervositet försvann. Ångesten minskade i takt med att koncentrationen av medicinen klingade av. Jag kunde tänka och känna igen. Inga psykoser kom heller och jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv. Nu kommer vi till det mest intressanta i historien. På denna avdelning får man inte höja rösten åt personal. Det kan resultera i indragna friförmåner eller värre. Vissa samtalsämnen tolereras inte. Personalen har mycket att säga till om och läkaren jobbar bara deltid. Nåväl. I mitt tillfrisknade tillstånd behövde jag komma ifrån den rättspsykiatriska vården. Min nuvarande vårdsituation innehöll:

4 X 60 min frigång på sjukhusets område.3
KBT- terapi för missbruk (sk CRA).
En tablett mot drogsug i förebyggande syfte.

Det var allt jag hade av friförmåner (och behandling) på snart 2 år. Jag gjorde vad varje normal människa borde gjort i min situation. Jag pratade med doktorn. Jag bad om lägenhet, de sade nej. Jag kan skriva eget kontrakt när som helst, mitt team sade:
-Nej vi tillåter inte det. Det är inte dags än.
De hade inte heller ordnat en sysselsättning så jag pratade med min stödperson. Han visade sig ha ett eget byggföretag. Jag frågade honom om jag kunde få praktik där och det var inga problem för honom.

Särskild utskrivningsprövning

Nu var det så att jag hade omprövning av mitt fall. Eftersom jag var dömd till LRV med SUP (särskild utskrivningsprövning) så omprövades mitt fall var sjätte månad i förvaltningsdomstol. Jag ordnade med boende och praktik själv för detta var kriterier för att kunna bli utskriven. Min advokat var intresserad av min situation och framför allt att de 6 mån (som var observationsperiod för mig utan medicin) snart var över. Man hade ju inte sett att jag hade några psykostecken så de sade själva att de kunde mycket väl vara så att jag var feldiagnostiserad. Observationstiden hade dock inte gått förbi än så de gick inte att avgöra. I rättegången så gjorde vi allt rätt. Vi presenterade boende, sysselsättning, poängterade att min diagnos inte stämde och att det var drogerna som hade utlöst en psykos som nu hade försvunnit. Jag hade varit drogfri i ett år och under vårdtiden så hade jag förändrats som person (till det bättre). Dock så hjälpte detta inte, vi förlorade. Denna rättegång utlöste något speciellt. Mitt team började säga:
-Du kör ditt eget race, även om du hade all rätt att göra det du gjorde så kom det som ett slag i ansiktet på oss.

Konflikter med personalen

Det började hända saker. När jag argumenterade och stod för min egen sak så gillade de inte det. Vid ett tillfälle så var vi på badhuset (på utflykt) och jag bad om att få gå och sola. Det fick jag inte, sade min kontaktperson (obs ej stödperson). Jag påminde honom om att detta hade han diskuterat med mig tidigare. Det var något jag hade velat göra på denna utflykt som han hade känt till. Han sade att han inte hade något minne av det eller han hade i så fall inte tolkat det som att det skulle vara vid det här tillfället utan att det skulle vara vid en permission. Diskussionen eskalerade till en sådan grad att han började tala till mig på ett nedlåtande sätt. Då slutade jag diskutera och vände mig om för att gå till bassängen. Istället för att föra en diskussion mot någon som mellan raderna förolämpar ens intelligens så vände jag mig om. Jag ville inte att situationen skulle bli värre. Detta blev kallat incident och en timmes frigång blev indragen för mig. Vi diskuterade på ett möte och jag sade att jag handlade på ett acceptabelt och rimligt sätt (det kunde ju ha slutat mycket värre). Min KP (kontakt person) ville ha en ursäkt. Jag sade att nej jag vet att jag gjorde rätt. I så fall skulle jag också vilja ha en ursäkt. Då började han skrika och påpeka att han tänkte minsann inte ta med mig någonstans i fortsättningen. Det hela observerades av min andra KP som sade att vi kommer inte längre i diskussionen. Han sade några dagar efteråt att mitt beteende hade visat uppenbara narcissistiska drag med vilket han menade att jag inte borde argumentera. Han sade och jag citerar:
-”Du skall äta skit.”
Hur tråkigt det än låter, sade han. Det är det enda sättet du kommer härifrån. De började föreslå KBT-terapier som jag skulle använda innan jag började tala för att annars så skulle det få konsekvenser om jag argumenterade. Han sade:
-Även om du har rätt så vinner du på att förlora.
Jag har som sagt inga rättigheter enligt hans mening. Ingen trovärdighet och de personerna jag skall lita på provocerar dessutom mig. Vid ett tillfälle så satt min KP vid en soffa och tittade på tv. Jag bad om hjälp med att jag ville slänga ett metallsmycke som jag tyckte borde källsorteras. Han tittade på mig och sedan på tv:n. Sedan svarade han att han var upptagen. Jag tog fjärrkontrollen och stängde av tv:n. Nåja, det kunde löst sig annorlunda men han erkände provokationen och sade detta är för att testa dig. Personligen tyckte jag att hans jobb inte var att se på tv men han svarade att det kunde inte jag veta vad hans arbetsuppgifter var. Han hade nämligen hand om säkerheten just då. Jag hade en sådan där smart phone och på min frigång så hände det att jag filmade på sjukhusets område. Ej personer men på platsen i sig. Lite i hissen och i kulverten. Ej på avdelningen för jag visste att man inte fick filma saker där av säkerhetsskäl. Detta tyckte de inte om. Jag fick ”ej ut” och det var ju fruktansvärt dåligt gjort av mig. Jag bad om ursäkt och sade att jag visste inte om att det var så allvarligt men det hjälpte inte. Min KP sade i efterhand att ”detta ligger högre upp nu” i den bemärkelsen att han inte kunde påverka min frihet.

Överklagan av domen

Mitt team består av två manliga skötare och en sjuksköterska (pas: Patientansvarig sjuksköterska). De nämnde för mig att, ja, det kom ju som ett slag i ansiktet på dem, vid ett teammöte. Då förstod jag att det hade varit det som hade legat till grund för besluten om mina friförmåner. Allting hade ju fungerat bra innan, nu var jag i klistret. Som tur var så hade jag överklagat domen med min advokat men de tillät inte mig att kopiera eller faxa utan de skulle läsa igenom vad jag skulle kopiera/faxa. Detta skapade problem för mig eftersom de hade varnat:
-Har du några fler saker håller du på med?
Dvs fixat lägenhet eller jobb. Jag svarade att överklagat det hade jag gjort. Tack sade de. Det är bra då vet vi. Eftersom det var så infekterat mellan dem och mig så hade jag sedan en tid tillbaka ringt min kommun och begärt ett personligt ombud att ha ett ärende med. Min KP hade sagt:-Jag vet inte vad ett sådan gör. Varför ska du ha ett sådant?
Han tyckte inte det behövdes. Jag ringde själv i alla fall och det tror jag också orsakade deras beslut. Jag behövde någon utomstående som var på min sida som kunde stödja mig, inte neka mig kontakt med myndigheter och som dessutom inte var involverad i vården på samma sätt som mitt team. För de kommer alltid göra som läkaren säger och vården gör aldrig fel enligt lag. Det behövdes alltså en till part som kunde se min situation.

Motarbetad av personalen

Vid ett flertal tillfällen har ett antal personal behandlat mig konstigt. De verkar vilja göra allt för att visa mig ej kapabel att ta hand om mig själv. En gång på två år glömde jag min tvätt i tvättmaskinen därför att jag stod i kassan på sjukhusets café (i sk arbetsterapi) och jobbade. När jag kom upp så skrek en skötare åt mig, du klarar inte av att sköta tvättstugan! Jag var då rädd för att argumentera och sade bara, jag ber om ursäkt, förlåt. Samma människa hade då gått och sagt att hon hade ”känt” att jag hade tänt till inombords och därav känt sig hotad eller något liknande. Jag förklarade att jag bara hade bett om ursäkt lugnt och fint och hade genast gått och tagit ut min tvätt. Vid ett annat tillfälle låg jag och spelade gitarr i aktivitetsrummet med nedsläckt ljus. Kändes skönt då jag dessutom kan spela instrumentet när jag blundar. Men samme person kom och sade, här skall de inte vara släckt och tände lampan. Jag frågade:
-Varför då?
Hon svarade:
-Det känns inte rätt.
Det fanns nämligen ingen skriven regel om detta. Men man hade kunnat motivera det hela med att Jag skulle kunna ha hoppat på henne i mörkret kanske. Hm. Nåja.

Undviker konflikter

Vad jag än gör så har jag alltid fel. Jag är en allvarligt psykiskt sjuk brottsling och har inga färdigheter som är tillräckliga för att släppas fri. Det har varit så under hela vårdtiden. Trots att jag kan ordna jobb, hem och inte behöver några psykosmediciner så räknas jag inte som frisk. När nu dessa 6 månaders observationstid går ut om 6 dagar så är jag orolig för att de skall börja medicinera mig igen. Jag känner ingen tillit till mitt team och jag tvingas hela tiden värja mig för sk ”incidenter”. Tex att den endaste minut kan (om personalen väljer att göra så) användas till att sabotera min vårdsituation. De minsta detaljer ger vad de kallar bakslag. Det är en abnormal situation för en frisk människa. Inte ens om man vill får man sådana konsekvenser ute i samhället. Den doktor jag hade (som tog beslutet angående min medicinering) gjorde själv en stor miss (om det nu var det). Det yttrande som skrivits till förvaltningsdomstolen hade hon skrivit med mycket överdrivna inslag. Bla stod de: ”Separerade från sin sambo pga tobaksmissbruk.”. Dessutom hade hon lagt till fem åtalspunkter jag inte var dömd för och hon hade inte tagit med de två åtalspunkterna jag faktiskt var dömd för. Alla nämndemännen blev minst sagt förvånade när jag inte hade reagerat på detta. Jag trodde redan då att det var bäst om jag teg.

Personalen provocerar fram incidenter

Det finns många skrämmande tankar på hur en person med nästan absolut makt (inne på avdelningen) kan tyckas bestraffa enligt eget behag. För att ni skall få en klar bild så ger jag detta exempel. De kan innan förvaltningsdomstolens förhandling (läkaren inte minst) provocera fram sk ”incidenter” för att (i behandlingssyfte) ha anledningar att förlänga vården. Det är då läkarens egen åsikt att detta är för det bästa. Det kan handla om en patient som skött sig i flera år och är på väg ut. Då lägger de extra energi på att han/ hon skall hamna i situationer som är direkt kränkande och som man i normala fall skulle kunna hantera om man var ute i samhället. Eftersom där är inte ens egen frihet beroende av att man inte argumenterar och man blir inte bestraffad för att man går därifrån. När sedan läkaren sitter med dig i samtal angående dessa händelser kan läkaren säga (direkt efter att ha delgivit de dåliga nyheterna). Är du besviken? Vad man än svarar i dessa situationer analyseras yttrandet noggrant för att det skall kunna förklaras av diagnoser, personlighetsstörningar eller rent ut sagt sjukt beteende. Man får aldrig reagera känslomässigt för då har man alltid bristande impulskontroll och all problematik de hittar förlänger givetvis behandlingen. Det komiska i det hela är att allt på papperet ser helt ok ut. Men skulle det komma ut att en frisk människa blir behandlad så skulle man definitivt få höra talas om det. Det är inte bara läkaren utan skötare som jag tidigare nämnt som är mycket och kanske mest delaktiga i de dagliga frekventa provokationerna. Personalen kan gå med nycklarna snurrandes för att visa en position av kontroll/makt. Detta med en stor självbelåtenhet. De säger att allt skall kunna motiveras inom vården men trots att man har en bra motivering så kan den omkullslås av svar som är rena undanflykter. Ställer man tex frågan:
-Varför skall ni bestämma över vad vi får göra med våra pantpengar?
Alla läsk burkar som patienter handlar sparas för att pantas.
-Vi förvaltar ju dem åt er.
Men nu satt vi samlade på morgonsamlingen och vi ville hyra film (från biblioteket) då en annan patient skulle på permission dit. Han tog upp frågan och erbjöd sig att hyra. Alla tyckte det var en bra ide men personalen sade att det finns ju rutiner som gör att pengarna inte kan användas. Så den patienten fick lägga ut själv trots att han tog upp frågan enligt deras sätt. Filmerna var till för alla som ville se på dem i det gemensamma utrymmet.

Personalen bestämmer vad du känner

Nu skall jag nämna en mycket stor del i saken ”provokationer”. Det är den form av testning som utgör basen för personalens rapporter. Det kan vara så att skötaren frekvent pressar på med orden (påståendet) ”du har ångest”. Vrida och vända på påståendet tills patienten upplever den känslan och ger med sig. När patienten väl har bekräftat detta så rapporterar skötaren om, att dessa tecken på ångest som han har märkt under en viss tid nu, kan bekräftas av patienten själv. Och det är inte lätt att ändra ett sådant ”statement” utan det lägger grund för fortsatt vård. Dessutom så länge personalen som såg dessa ”tecken” (låt mig påminna er om att detta har hänt en patient jag lärde känna och hon hade minsann ingen ångest, tvärtom) fortfarande enligt sin ”professionella” perception kan se dem. Därför finns det ingen chans att bli betrodd om man hävdar motsatsen. Man skulle så gärna vilja att de få som man får kontakt med på ett positivt sätt gjorde skillnad. Samhället är det enda påtryckningsmedel som kan förändra situationen. Nog skall jag erkänna jag har begått ett brott och jag skall ha ett straff. Men att låta så svaga personer få denna behandling på obestämd tid är inte rimligt. Inte heller att rättigheterna när det kommer till mina yttranden skall undermineras av hot med konsekvenser. Alla dokument jag vill posta eller kopiera gör mig till en potentiell säkerhetsrisk eller ännu värre. De kan göra mig fri. Detta brev är inget undantag. De vet att jag är frisk men de väntar med att fastställa det så länge det går. Under tiden så säger de, vi ställer högre krav på dig än på andra och därför vill vi att du skall gå upp på första väckningen varje morgon. Allt på ditt rum skall vara tipp top. Inga tidsförseningar ens med en minut. Inga argumentationer annars blir de konsekvenser som gör att jag stannar kvar längre. Kanske hittar de ny problematik under den tiden också.

Väntan på nästa utskrivningsprövning

De personer som skulle kunna göra skillnad i min rättegång kan inte yttra sig pga rädsla att förlora jobbet eller stöta sig med läkaren osv. Så i denna situation sitter jag fast i väntan på överklagan (beslutet om fortsatt vård i sex månader) och i väntan på att läkaren skall ta ställning till min diagnos. Chefsöverläkaren har rätt att förlänga min tid ytterligare med ca tre månader och då kan vad som helst hända. Enligt min åsikt så har jag lidit av en allvarlig psykisk störning, Sk ”drogutlöst psykos” (som det från början kallades av min läkare) men mitt missbruk upphörde aldrig helt och när det inte fanns något missbruk så började symptomen sakta upphöra. Men deras väg är den vägen jag skall komma ut. Så vi får se hur denna karusell slutar.

Med vänlig hälsning: ”LRV Patient”. 2013.

Samarbetspartners

Följ oss