För ett samhälle utan social diskriminering

Häktningstider och restriktioner – kommentarer

I en nyligen publicerad rapport ”Häktningstider och restriktioner” föreslår åklagarmyndigheten en rad åtgärder för att minska häktningstider och restriktioner. Bakgrunden är kritiken som Sverige har fått av FN och Europarådet under många år p.g.a. omfattande restriktioner för häktade.

Restriktioner: Trots att, såsom poängteras, restriktioner ska utfärdas med ”största möjliga restriktivitet” hänvisas det till en internationell undersökning som visade att 45 % av de häktade år 2010 hade restriktioner.

I Sverige bestämmer domstolen om åklagaren får införa restriktioner men det är upp till åklagaren att bestämma de restriktioner som behövs – som dock kan överklagas. Ett konkret förslag är att åklagaren bör dokumentera skäl för restriktioner och den misstänkte och försvararen ska normalt få information om skälen inför häktningsförhandlingen. Ett system med ett antal ”standardiserade beslutsmotiveringar” föreslås och i varje fall att ett bättre IT-system utvecklas som tvingar åklagaren att ange skäl. Det här, menar rapporten, leder till att åklagare måste motivera restriktioner för sig själva och i förlängningen också domstolen. Detta skulle också underlätta för den misstänkte att få restriktioner rättsligt prövade direkt. Man kan dock ifrågasätta hur pass mycket standardmotiveringar ökar rättssäkerheten i en domstol.

Förhör bör dokumenteras

Förhör under förundersökningen bör i större utsträckning dokumenteras genom ljud- och bildupptagning för att domstolarna ska kunna bilda sig en god uppfattning om vad som sagts under förhör. Det är särskilt viktigt menar rapporten eftersom Sverige tillämpar den s.k. omedelbarhetsprincipen – vilken innebär att bevisningen enligt huvudregeln ska tas upp vid huvudförhandlingen och domstolen kan själv ställa frågor till förhörspersoner och bedöma deras trovärdighet. Med bättre dokumentation tror åklagarmyndigheten att behovet av restriktioner minskar för att misstänkta inte kan ”anpassa” sina berättelser under förhandlingen.

Isolering bör undvikas

”Isolering” definieras som avskildhet i mer än 22 timmar per dygn och ”måste undvikas” enligt myndigheten. På svenska häkten finns två former för umgänge: samsittning med en annan intagen i en cell och vistelse i gemensamhet. För häktade med restriktioner saknas idag möjlighet att vistas i gemensamhet. Ett förslag är att samsittning bör kunna utökas med tydliga kriterier för hur valet av lämplig samsittningspartner ska göras.

Samtidigt har en inventering gjorts av samtliga häktade med restriktioner den 17:e december 2013 och deras inställning till samsittning. Av 180 intagna ville 53 % inte ha samsittning, 20 % hade önskat och beviljats samsittning, 6 % hade fått avslag från åklagaren medan 2 % hade fått avslag av Kriminalvården p.g.a. säkerhetsskäl. Trots detta skriver de att det är upp till den häktade ifall den vill få en beviljad samsittning verkställt och ”om man väljer att avstå så bör det dock inte medföra att man anses vara ofrivilligt isolerad.”

Diffust förslag

Än mer diffust är förslaget som kräver direkta insatser från Kriminalvården. Vistelse i gemensamhet eller med häktespersonal för intagna med restriktioner skulle kunna ske och detta är ”uteslutande en resursfråga”. Dock klarade endast 5 av 42 restriktionsavdelningar kriminalvårdens interna mål år 2012 om två timmar i gemensamhet per dag, inklusive promenad, för häktade som har restriktioner. Att i detta läge utöka möjligheten till att vistas i mindre grupper vid t.ex. promenad eller träning med närvarande häktespersonal är tvivelaktigt. Rapporten föreslår en utredning med möjlig lagändring om två timmars garanterad mänsklig kontakt och hävdar att ”ambitionen måste vara högre än” två timmar per dag utanför häktescellen.

Positivt med enklare rutiner

Förslaget att skapa enklare rutiner för tillstånd till besök och telefonsamtal är positivt. I dag måste blanketter skickas i många vändor trots att det inte finns egentliga säkerhetsskäl i alla lägen. Telefonsamtal som beviljas av åklagaren som villkoras med avlyssning och möjlighet att avbryta samtalet kan ske genom trepartssamtal i stället för att polis måste närvara fysiskt på häktet, är också ett förslag som underlättar för kontakt med anhöriga. Det talas också om att den tekniska utvecklingen i samhället som medför att många inte har fasta telefoner inte bör försämra kontaktmöjligheter, och att åklagarmyndigheten bör diskutera saken med kriminalvården.

Långa häktningstider: Rapporten påpekar att i en internationell jämförelse är Sveriges häktningstider inte väldigt långa. Trots detta finns en uttalad ambition om att minska längden eftersom det är påfrestande för den häktade och är ett resursslöseri. Förslagen på denna punkt är också mycket färre än gällande restriktioner. Bl.a. bör åklagare göra ungefärliga tidsplaneringar som presenteras, och i korta ärenden inte regelmässigt begära två veckors häktningstid. Vidare kan en bestämmelse införas om att vid långa häktningstider ska en högre åklagare kopplas in och ta ställning.

Avseende det fåtal komplicerade ärenden per år med flera misstänkta och omfattande brottslighet som ändå upptar många timmar i rätten, ansluter sig rapporten till ett förslag som hanteras inom justitiedepartementet. Bl.a. ska mål kunna delas upp och kunna ”handläggas i skilda rättegångar om inte en gemensam handläggning innebär fördelar och det även i övrigt är lämpligt”.

Kan straffrabatter vara rättssäkra?

Särskilt om straffrabatt: Åklagarmyndigheten konstaterar att häktning och restriktioner ibland beror på den misstänktes vilja att samarbeta, och tillägger: ”Om det skulle finnas incitament för den misstänkte att på ett tidigt stadium erkänna och lämna en egen berättelse, utan att för den skull äventyra rättssäkerheten, så vore det en klar fördel ur alla de aspekter som vi pekat på ovan.” Åklagarmyndigheten ställer sig därmed positiv till den straffrabatt som Påföljdsutredningen har föreslagit. Man borde dock fråga sig om straffrabatter någonsin kan vara rättssäkra. Finns det inte tillräckligt många exempel på justitiemord i USA för att helt avfärda denna praxis?

Särskilt om ungdomar: Ungdomar bör i princip alltid få ha kontakt med sina föräldrar, socialtjänsten och lärare. Angående andra restriktioner uppges att restriktioner att ”just bland ungdomar kan viljan och förmågan att påverka målsägande och vittnen, som ofta också är unga, vara stor”. I fråga om isolering, eller avskildhet under 22 timmar per dygn, bör detta aldrig tillåtas. Samsittning, umgänge med personal och frivilligorganisationer förslås bryta isoleringen.

Ett litet steg i rätt riktning

Sammantaget förkortar förslagen både häktningstider och behovet av restriktioner, men endast i den utsträckning som de verkligen genomförs. Men det finns som synes många luckor även med dessa ändringar. Om Sverige i framtiden vill undgå kritik från FN och Europarådet räcker nog inte denna rapport till.

Text: Dennis Aberos

Samarbetspartners

Följ oss