Brukarinflytande och brukarrörelsen

Vi har länge haft en hälso- och sjukvårdslag som säger att landstingen skall erbjuda samverkan med patienten om behandling. Liknande är det i socialtjänstlagen. Ändå har det i åratal mest pratats lite allmänt om inflytande och skapats en del vårdval som fått mycket små effekter för de vanliga drabbade av psykisk ohälsa och/eller beroende.

Sedan en tid har dock de vackra orden fått en väldig omfattning och överallt skall alla verksamheter och programgrupper ha samråd med brukare och brukarorganisationer. Dessutom kommer nya lagar som kräver detta. En av de senaste är den om att brukarna SKALL involveras i patientsäkerhetsarbetet. Läkemedelsproblem har en mycket stor och kostsam del i patientsäkerhetsproblemen. För 10 år sedan kunde Läkemedelsverkets chef sitta och avvisa våra krav på att patienter själva skulle få lämna in biverkningsrapporter med orden att detta är ett svårt arbete och då kan man inte ha ett surr av patienter i öronen.

Nu skall vi alltså bjudas in i arbetet lokalt på varje verksamhetsområde och kan naturligtvis kräva en noggrann dokumentation av varje misslyckad behandling och att man där sedan tar lärdom av vad man ser. Men frågan är: Om man menar allvar: Hur skall det kunna bli något av allt detta brukarinflytande om vi nästan bara har ideella krafter och våra drabbade kamrater ofta är, eller blev, mycket fattiga?

Ett lyft för oss är när vi kan få arvoden för att komma med våra erfarenheter och vår viktiga kritik. Många av oss kan dock inte ta emot arvode utan att det sänker inkomsten från våra bidrag lika mycket som vi får. Att pengarna går via föreningen löser bara problemet till en del för den som gjort jobbet. Om pengarna dock går till finansiering av en lönebidragstjänst eller ett nystartsjobb då förmeras värdet av pengarna kraftigt genom de pengar som samhället tillskjuter genom arbetsförmedlingen. I en situation där vi kan göra många olika tjänster för samhället och vår egen rörelse, som brukarrevision, nätverkskansli, brukarcoach, attitydambassadör etc, då kan det snart bli många som har fått ett värdigare liv och antagligen kommit ur fattigdomsfällan också.

Mot en sådan professionalisering av den förändringsaktive brukaren kan anföras två saker:

Det kan bli en elit som börjar tänka allt mer som den professionella motparten som dom möter allt oftare.
Man kan hållas kvar länge i rollen och identiteten som patient eller fd missbrukare.

Man måste vara vaksam mot båda hoten, men det går att motverka och det går lättare om man har en gemenskap omkring sig på arbetet där man kan göra varandra uppmärksamma på om man börjar bli okritisk. Ett syfte med dessa arbeten är ju att man skall växa med uppgifterna och vilja gå vidare efter att tag och då släpps in nya som kan hålla brukarperspektivet och kritiken levande i gruppen. Fattigdom och otrygghet gör inte den föreningsaktive direkt modig och stark, men naturligtvis är det viktigt att brukarverksamheten får inkomsterna från flera beställare eller bidragsgivare. Det minskar förstås beroendeställningen till den vi skall påverka.

Sedan har vi en annan fråga: Är det bra att organisera verksamheterna som sociala företag? Vilka är alternativen? Hur kan ett socialt företag byggas upp så att det klarar att lösa de strider och motsättningar som kan bryta ner dem och så att de inte blir en fristående elit utanför föreningarna?

Ja det är mycket att diskutera, men utan tvivel behöver brukarrörelsen anställd personal för de stora uppgifter vi nu möter och samtidigt behöver många av oss arbete att leva på. Det går säkert att koppla ihop på bra sätt.

utasText: Staffan Utas

Samarbetspartners

Följ oss