Beroendets uppkomst

Johann Hari: Beroendets uppkomst och dess anledningar

Det är nu etthundra år sedan droger började förbjudas. Genom detta långa sekel av krig mot drogerna har vi fått höra en historia om beroende från såväl lärare som staten. Denna historia sitter så djupt hos oss att vi tar den för given. Det verkar självklart och sant. Innan jag, för tre och ett halvt år sedan påbörjade min resa på 4000 mil inför min kommande bok Chasing The Scream: The First And Last Days Of The War on Drugs, för att ta reda på vad det var som drev kriget mot drogerna, trodde jag också att det var sant. Det som jag lärde mig på vägen var att nästan allt som vi har fått höra om beroende är fel – och det finns en helt annan historia som väntar oss, om vi är redo att höra den.

Om vi verkligen tar till oss den nya historien, kommer vi behöva förändra mycket mer än bara kriget mot drogerna. Vi kommer behöva förändra oss själva.

Jag lärde mig allt från en intressant blandning av personer som jag träffade på min resa. Från vännerna som överlevde Billie Holiday, som berättade att upphovsmännen till kriget mot drogerna förföljde och hjälpte till att döda henne. Från den judiska doktorn som smugglades ut från ett Budapestghetto som liten baby, för att senare i livet klura ut hemligheten kring beroende. Från en transsexuell cracklangare i Brooklyn, som blev till när hans mamma, en crack-missbrukare, blev våldtagen av hans pappa – en NYPD Polis. Från en man som hölls fången i två år av ett torterande diktatorskap, för att sen bli vald till president i Uruguay och påbörja de sista dagarna av kriget mot drogerna.

Jag hade en rätt personlig anledning att försöka hitta svaren på allt. Ett av mina tidigaste minnen är att försöka väcka en av mina släktingar, utan att jag lyckades. Ända sen dess har jag klurat på mysteriet kring beroende – vad är det som gör att vissa blir så beroende av en drog eller ett beteende att de inte kan sluta? Hur kan vi hjälpa dessa personer att komma tillbaka till oss? När jag blev lite äldre råkade ytterligare en släkting i klorna på drogerna och utvecklade ett beroende till kokain, och jag hamnade i en relation med en heroinmissbrukare. Jag antar att det här med beroende kändes bekant för mig.

Råttor med bra liv

Om du hade frågat mig vad det var som orsakade beroende från början, hade jag bara tittat på dig som att du vore en idiot och sagt: ¨Droger. Såklart.¨ Det är inte så svårt att förstå. Jag trodde att jag hade sett det i mitt eget liv. Vi har alla förklaringen. Föreställ dig att du och jag och tjugo personer till skulle ta en stark drog varje dag i tjugo dagar. Det finns extremt beroendeframkallande kemiska ämnen i droger så när vi sedan slutade ta drogen på den tjugoförsta dagen så skulle våra kroppar behöva dessa kemiska ämnen. Vi skulle ha ett intensivt sug efter drogen. Vi skulle vara beroende. Det är det som kallas beroende.

Ett av sätten som den här teorin först förankrades genom var med experiment på råttor – en metod som projicerades rakt in i det amerikanska medvetandet på 80-talet med en uppmärksammad reklamfilm från Partnership for a Drug-Free America. Du kanske minns det. Experimentet är simpelt. Sätt en råtta ensam i en bur, med två vattenbehållare. En innehåller endast vatten. Den andra är vatten blandat med heroin eller kokain. Nästan varje gång detta experiment utförs så blir råttan besatt av det vatten som är blandat med droger. Råttan vill ha mer och mer, tills den dödar sig själv.

Reklamfilmen förklarade: ¨Bara en drog är så beroendeframkallande att nio av tio laboratorieråttor kommer att välja den. Och fortsätta ta den, tills den dör. Det är kokain. Och det kan göra exakt samma sak med dig.¨

Men en professor i psykologi i Vancouver, Bruce Alexander, upptäckte något konstigt med det här experimentet. Råttan i buren är helt ensam. Den har inte något annat att syssla med än att ta drogen. Vad skulle hända, tänkte han, om vi provade det här fast lite annorlunda? Sagt och gjort, Professor Alexander byggde Råttparken. I den här buren skulle råttorna ha bollar i olika färger, den bästa råttmaten som fanns. Tunnlar att leka i och massvis med vänner: allt en råtta kan tänka sig vilja ha. Det Alexander ville veta var: vad händer då?

I Råttparken provade alla råttor vattnet från båda behållarna eftersom de inte visste vad som fanns i dem. Men det som hände sedan var märkligt.

Råttorna som hade bra liv gillade inte vattnet med drogen. Det ratades mest, och råttorna intog mindre än en fjärdedel av det vattnet jämfört med råttorna som var isolerade. Ingen av råttorna dog heller. Medan alla råttor som var isolerade och olyckliga blev tungt beroende, var det ingen av de lyckliga råttorna i Råttparken som blev helt fast.

Först tänkte jag att detta var ett undantag. Tills jag upptäckte att det samtidigt som Råttparken försiggick ett liknande experiment fast med människor – det kallades Vietnamkriget. Time Magazine rapporterade att det var lika vanligt att använda tuggummi som att använda heroin bland amerikanska soldater. Det finns mycket som talar för att det skulle vara så, runt 20 % av soldaterna blev beroende av heroin i Vietnam, enligt en studie som publicerades i Archives of General Psychiatry. Många var så klart oroliga, de trodde att ett stort antal missbrukare var på väg hem när kriget slutade.

Men i själva verket slutade ca 95 % av dessa soldater som hade blivit beroende helt på egen hand, enligt samma studie. Väldigt få genomgick någon behandling. De bytte ut den otrevliga buren mot den trevliga, så på så sätt ville de inte ha drogerna mer.

Professor Alexander menar att den här upptäckten utmanar både högertänkandet att beroende är något som kommer med bristande moral, som ett resultat av för mycket festande, och det liberala tänkandet att beroendet är en sjukdom som tar fäste i en hjärna som är kidnappad av kemikalier. Alexander menar att det handlar om anpassning. Det är inte du. Det är din bur.

Efter första fasen av Råttparken, ville Professor Alexander testa sin tes ytterligare. Han återskapade de tidigare experimenten där råttorna var isolerade, och blev tungt beroende av drogerna. Han lät dem ta drogerna i femtiosju dagar – om något kan göra dig beroende – så borde det vara det. Efter det tog han ut råttorna från isoleringen och satte dem i Råttparken. Han ville veta, om det är så att du blir beroende, är din hjärna kidnappad, så att du inte kan tillfriskna? Tar drogerna över dig? Det som hände – är återigen förvånande. Råttorna verkade genomgå lite avtändning, men snart slutade de att använda drogerna och återgick tillsina tidigare liv. Den goda buren räddade dem.

När jag först hörde om detta, blev jag förvirrad. Hur kunde det bli sådär? Den nya teorin utmanar ju det vi har fått höra om beroende så att det kändes som att det kanske inte var sant. Men ju fler forskare som jag intervjuade, och ju mer jag tittade på deras studierdesto mer verkade det som att allt inte stämde – om man inte tar med aspekter av den här nya teorin.

Här är ett exempel på ett experiment som händer hela tiden runt oss, och kommer kanske hända dig en dag. Om du blir påkörd idag och bryter höften, kommer du säkert få diacetylmorfin, det medicinska namnet för heroin. I sjukhusen runt omkring oss, kommer massvis med folk att få heroin i långa perioder mot smärta (vanligt i England och USA med heroin inom sjukvården, översätt anm.) Heroinet du får från läkaren har en mycket högre renlighetsnivå än heroinet på gatan som används av missbrukare, som har blivit utspätt. Så om det är den gamla teorin om beroende som är sann – att det är drogerna som gör det, gör att kroppen behöver dem – i sådana fall är det självklart vad som skulle hände. Massvis med människor skulle lämna sjukhusen och försöka skaffa heroin för att mätta det beroende som byggts upp.

Men här är det konstiga; det händer i princip aldrig. Som den canadensiska doktorn Gabor Mate var den förste att förklara för mig, medicinanvändare slutar bara, även fast de fått drogen medicinskt i flera månader. Samma drog, använd under samma tid, gör att ¨gatuanvändare¨ blir desperat beroende medan de som fått drogen i medicinskt syfte inte blir det.

Om du fortfarande tror – precis som jag brukade göra, att beroende blir till genom en kemisk process så låter ju allt detta jättekonstigt. Men om du tror på Bruce Alexanders teori, faller alla bitar på plats. Missbrukaren på gatan är som råttorna i den första buren – isolerade, ensamma, med bara en källa av tröst att vända sig till. De som får drogen i medicinskt syfte är som råttorna i den andra buren. De åker hem till ett liv där de är omringade av personer de älskar. Drogen är densamma men miljön är olika.

Mänskliga kontakter och anknytning

Det här ger oss en insyn som går mycket djupare än att bara försöka förstå den som är beroende. Professor Peter Cohen menar att vi människor har ett djupt behov av att fästa oss och skapa kontakter. Det är så vi får vår tillfredställelse. Om vi inte kan fästa oss vid andra, kommer vi att fästa oss vid det vi hittar, snurret av ett rouletthjul eller sticket av en nål. Han anser att vi borde sluta prata om beroende fullt ut och istället prata om en typ av förbindelse. En missbrukare har fäst sig vid heroin eftersom hon inte hittat något annat att fästa sig vid.

Så motordet till beroende är inte nykterhet. Det är mänskliga förbindelser och kontakter.

När jag lärde mig allt detta, fann jag att det långsamt övertygade mig, men jag kunde inte ruska bort det sista gnagande tvivlet. Säger alla dessa forskare att den kemiska processen inte spelar någon roll? Det förklarades för mig att du kan bli beroende av spel, och ingen tror ju att du injicerar en bunt med spelkort in i venerna. Du kan ha allt som beroendet innebär men inte den kemiska biten. Jag gick till ett anonyma spelmissbrukare möte i Las Vegas (med tillstånd av alla som var där, som visste att jag var där för att observera) och de som var där var precis lika beroende som de kokain- eller heroinmissbrukare jag träffat på. Trots detta finns det ingen kemisk lockelse i spelandet.

Men fortfarande, frågade jag mig, visst måste det vara så att den kemiska biten spelar roll? Det visade sig att det fanns ett experiment som försöker besvara just detta lärde jag mig i Richard DeGranpre’s bok The Cult of Pharmacology.

Alla håller med om att cigarettrökning är en av de mest beroendeframkallande ritualerna som finns. Den kemiska process som uppstår i cigarettrökningen kommer från ämnet nikotin. När nikotinplåster först uppfanns i början av 90-talet fanns det en ström av optimism – rökare kunde äntligen få i sig av det de behövde för att underhålla det kemiska beroendet, men utan den sunkiga farliga vanan som kom med cigaretterna och röken. De skulle äntligen bli fria.

Men the Office of Surgeon General har upptäckt att endast 17,7 procent av rökare klarar av att sluta med nikotinhjälpmedel. Det är såklart inte små siffror. Om kemikalierna driver 17,7 procent av de beroende, som de siffrorna visar, är det fortfarande miljoner som drabbas, globalt. Men vad det också visar är att den historian som berättar om hur ett beroende börjar, där den kemiska processen är huvudanledningen, är sann. Men den är bara en liten del av en mycket större bild.

Det här har stor påverkan på det hundraåriga kriget mot drogerna. Detta stora krig – som jag sett döda folk från Mexicos marknader till Liverpools gator – är baserat på påståendet att vi måste fysiskt utplåna en lång rad av olika kemikalier eftersom de kidnappar folks hjärnor och orsakar beroende. Men om det inte är droger som är drivkraften i beroendet, om det istället är misslyckade anknytningar och relationer som driver på ett beroende, så håller inte det påståendet.

Portugal och den ¨nya¨ vägen

Ironiskt nog kan man säga att kriget mot drogerna faktiskt förvärrar många av drivkrafterna bakom ett beroende. Låt mig ge ett exempel; jag hälsade på i ett fängelse i Arizona – ¨Tent City¨ (Tältstaden) där de intagna sitter isolerade i små burar,¨The Hole¨ (Hålet), i flera veckor i rad för att straffa dem för att de använt droger. Det är så nära det kommer en mänsklig variant av burarna i experimentet med råttorna där de använde mer droger när de var isolerade. Och när de intagna senare släpps ut kommer de ha svårt att hitta arbete på grund av sin kriminella bakgrund – vilket garanterar att de blir ännu mer distanserade. Det här var något som jag såg utspela sig i de mänskliga öden jag träffade på världen över.

Det finns ett alternativ. Det går att bygga ett system som är designat för att hjälpa missbrukare att återfå ett sammanhang och mening. Och på så sätt lämna missbruket bakom sig.

Det här är inte bara teoretiskt. Det händer. Jag har sett det. För nästan femton år sedan var Portugal ett av de länder i Europa med störst problem med droger, med en procent av befolkningen beroende av heroin. De hade provat kriget mot drogerna, men problemet blev bara värre. Så de bestämde sig för att göra något radikalt och annorlunda. De bestämde sig för att avkriminalisera bruket av alla droger. Istället ville man lägga pengarna som man lade på att arrestera och fängsla personer som var beroende av droger, på att återintegrera dem – tillbaka till deras egna känslor och till samhället i stort. Det viktigaste steget var att säkra ett stabilt boende, och en sysselsättning så de fick en anledning att ta sig ur sängen. Jag såg hur de fick hjälp, i varma välkomnande miljöer och mottagningar, där de fick hjälp med att handskas med sina känslor, som efter åratal av trauma och drogernas avtrubbande effekt hade tystats ned.

Ett exempel som jag hörde om var en grupp med missbrukare som fick ett lån för att tillsammans starta upp en firma. Plötsligt var de en grupp, som sammansvetsades med varandra, och samhället, och de tog ansvar över varandra.

Resultaten för allt detta trillar nu in. En opartisk studie av British Journal of Criminology fann att sedan avkriminaliserandet, har missbruket sjunkit, och injektionsmissbruket har sjunkit med 50 %. Avkriminaliserandet har varit en sådan succé att det är idag få personer i Portugal som skulle vilja gå tillbaka till hur det var innan. En av de starka motståndarna till avkriminaliseringen runt år 2000 var Joao Figueira, landets ledande narkotikapolis. Han kom med alla varningar man kan tänka sig att Daily Mail eller Fox News skulle komma med. Men när vi sedan träffades i Lissabon, berättade han att inga av de farhågor han hade haft om avkriminaliseringen hade uppfyllts. Nu hoppas han att hela världen tar efter Portugals exempel.

Samhällets tillfrisknande

Det här är ju inte relevant bara för missbrukarna jag älskar. Det är viktigt för oss alla, eftersom det tvingar oss att tänka annorlunda om oss själva. Människor är kontaktsökande djur. Vi behöver kontakt och kärlek. Den visaste meningen under 1900-talet var E.M Forster’s ¨only connect¨. Men vi har skapat en omgivning och kultur som inte försett oss med den kontakt vi söker, eller så erbjuds bara en parodi på den genom Internet. Ökningen av beroendet är ett symptom av det sjuka sätt vi lever på – att hela tiden rikta vårt fokus till nästa objekt vi borde köpa, istället för människorna runt omkring oss.

Författaren George Monbiot kallade det här ¨ensamhetens tid¨. Vi har skapat samhällen där det är lättare idag för människor att förlora kontakten med andra än det någonsin varit förut. Bruce Alexander – uppfinnaren av Råttparken – berättade för mig att allt för länge har vi pratat om den enskilda individens tillfrisknande från beroende. Vi behöver prata om samhällets tillfrisknande, hur vi alla tillfrisknar, tillsammans från det sjuka i att vara isolerad, som ligger över oss som en dimma.

Men de här nya bevisen är inte bara en utmaning för oss rent politiskt. Det tvingar oss inte bara att ändra vårt sätt att tänka. Det tvingar oss att ändra våra hjärtan.

Att älska en missbrukare är svårt. När jag tittade på de missbrukare jag älskade, var det alltid frestande att följa de hårda råden som kablades ut genom dokusåpor som Intervention – ställ ultimatum till missbrukaren att lägga av eller vända dem ryggen. Deras budskap är att en missbrukare som inte vill lägga av ska man undvika. Det är samma logik som kriget mot droger, som nästlat sig in i våra privata liv. Men, jag upptäckte att det bara förvärrade deras beroende – och man riskerar att förlora dem helt och hållet istället. Jag kom hem, säker på att jag skulle knyta de här personerna till mig ännu starkare istället, att berätta för dem att jag älskar dem villkorslöst, oavsett om de slutar eller inte.

När jag återvände hem efter min långa resa, tittade jag på min ex-pojkvän, som genomgick en avtändning, krampandes på min gästsäng, och jag tänkte annorlunda. I över ett sekel har vi sjungit krigsvisor om missbrukare. Men det gick upp för mig medan jag torkade honom över pannan, att vi borde ha sjungit kärleksvisor istället.

Hela historien om Johann Hari’s resor – berättad genom personliga öden från människor han träffade – kan läsas i boken Chasing The Scream: The FIrst and Last days of the War on Drugs, utgiven av Bloomsbury. Boken har blivit prisad från Elton John till Glenn Greenwald och Naomi Klein. Läs mer på www.chasingthescream.com

Alla referenser och källor till informationen som är citerad i den här artikeln kan återfinnass i boken.

För fler uppdateringar kolla facebooksidan chasingthescream

Ovanstående är en artikel som publicerades i Huffington Post 20 Jan 2015 och kan läsas i sin helhet på engelska här: http://www.huffingtonpost.com/johann-hari/the-real-cause-of-addicti_b_6506936.html Texten nedan är en fri översättning på den artikeln och eventuella grammatiska fel har alltså inget med originaltexten att göra.

Översättning: Linda-Marie Westergren

Samarbetspartners

Följ oss