För ett samhälle utan social diskriminering

Beroendefrågor utan socialt sammanhang

Gerhard Larsson presenterade i våras förslag på förändringar i beroendevården. Det drygt 1000 sidor långa underlaget ligger nu ute på remiss. Ett genomgående problem i utredningen är att beroendefrågorna behandlas, som så ofta i Sverige, som om de svävar fritt från allt annat. Här dras inga historiska slutsatser och här finns inte heller några sociala samband.

En medikaliserad beroendevård är utredningsresultatet och man föreslår att insatser mot missbruk och beroende ska ha en huvudman, Landstinget, som ska svara för all behandling. Kommunerna ska ansvara för allt annat stöd, som boende, sysselsättning och försörjning.

En person som överkonsumerar alkohol men som inte har andra sociala problem behöver inte Socialtjänstens hjälp och har förstås inte på socialkontoren att göra. Men för alla andra kommer problemet med delat huvudmannaskap att kvarstå.

Många kommer fortfarande att falla mellan stolarna och inte få den hjälp de behöver. Gerhard Larsson föreslår också att den nuvarande LVM-lagen tas bort och att tvångsvården i framtiden ska finnas inom LPT, alltså lagen om psykiatrisk tvångsvård. Detta är illa av flera skäl.

Alla behöver inte psykiatrin och den har heller aldrig visat vare sig kompetens eller vilja att möta människor med beroende. Den är mer rättsosäker än LVM-lagen och den har ingen bortre tidsgräns.

Till de positiva delarna i utredningen hör ett genomgående icke-moraliserande förhållningssätt till droganvändning. Det ska till exempel vara möjligt att få läkemedelsbaserad behandling inom Kriminalvården och medicinsk behandling ska endast få avbrytas av medicinska skäl, inte på grund av regelbrott. Sprutbyte ska finnas tillgängligt i hela landet där det finns behov av det.

Man vill också ha en förstärkt vårdgaranti där behandling ska erbjudas inom 30 dagar, annars kan patienten fritt välja vård, om tidsramen inte hålls. Utredningen säger också att brukarnas erfarenheter ska tillvaratas och att organisationer som företräder brukarna ska få möjlighet att aktivt medverka i samarbetsavtal mellan kommuner och landsting.

Läkemedelsberoende erkänns som det stora folkhälsoproblem det är och man föreslår rätt till behandling i hela landet och ett särskilt kunskapscenter för att öka kunskapen om denna grupps särskilda behov.

Detta är första gången också denna grupp uppmärksammas och krav ställs på att den vårdapparat som skapat problemen också ska vara behjälplig för de människor som drabbats.

Som vanligt, skulle man kunna säga, finns också mängder av förslag på ökad kompetens, mer prevention och forskningsinsatser. En del bra, en del mycket traditionellt. Totalt sett är ändå utredningen en besvikelse. Det blev varken helhetssyn eller en bättre organisation. Det återstår att se vad remissinstanser och regering gör av förslagen.

Text: Sonja Wallbom, ordförande i RFHL

Samarbetspartners

Följ oss