För ett samhälle utan social diskriminering

Ännu mer tvångsvård – på tvärs mot brukarinflytandet!

DEBATT: Svensk psykiatri bedrivs fortfarande med långa starka traditioner av tvång och förmyndarskap över patienterna, särskilt när det gäller dem med psykosdiagnoser. Även inom den vård som kallas frivillig är tvånget utbrett för den gruppen genom en mängd påtryckningar. Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård används också mycket mer i Sverige än i många jämförbara länder. Nuvarande tvångslag står knappast i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna i Europa. Psykiatrilagsutredningens färska förslag försämrar denna situation genom att ge vidare gränser för tvångsvård av psykiskt sjuka, både på avdelning och i öppen vård.

Utredningens förslag härrör troligen från när regeringsrätten i ett överklagande av öppen psykiatrisk tvångsvård beslutade att tvångsmedicinering med psykosmediciner är ett alltför allvarligt ingrepp i någons frihet för att få användas för att förebygga ett nytt insjuknande. Domslutet ledde till protester hos många psykiatrer som, antagligen med viss rätt, menade att lagen just varit till för att lösa detta ”problem” att inte behöva använda dyra slutenvårdsplatser. Förslaget till ny lagtext verkar vara en beställning från dessa krafter inom psykiatrin.

Jag inser att jag här tyvärr inte kan gå in särskilt noga på de olika förslagen som jag bedömt inte minskar utan ökar tvånget i psyiatrin. Jag ber er tänka på att ett utökat lagligt tvång skulle påverka villkoren för dem som är i frivillig vård på samma institutioner som tvångsvårdade. Även i öppenvården skulle dessa lagändringar medföra stöd för ett vi-vet-vad-du-behöver-tänkande. En mer ingående kritik av förslagen finns i patientrepresentanternas reservation till utredningen.

Det är dock hittills begränsningen av rättspsykiatrisk vård som kommit i fokus bland Psykiatrilagsutredningens många förslag trots att det förslaget inte är representativt för denna utredning. Här minskar man istället, liksom många andra europeiska länder avsevärt den grupp som kan anses inte vara rättsligt ansvariga för sina handlingar. Av det skulle man kunna tro att man förstod att tilltron till psykpatienternas rätt och ansvar att styra sig själv måste höjas i ett demokratiskt samhälle. Jag menar att straffmyndighet och tilltron till psykospatienten att ta egna beslut om sitt liv hänger nära ihop, att egen rätt och eget ansvar hänger ihop.

Samtidigt med detta förslag har vi fått en belysande strid inom rättpsykiatrin där en ”elit” inom svensk och norsk rättpsykiatri vill förklara Bering Breivik för icke straffsrättsligt ansvarig pga svår psykisk sjukdom utan att ens vilja titta på hans egen motivation till sina handlingar. Detta var inte av intresse menade man. Här ser i alla fall jag ett klart samband med alla de patienter med psykosdiagnos som inte blir tagna på allvar när de tar upp sina livsproblem eller kroppsliga problem utan man bara ser allt sådant som symtom på deras sjukdom. Livssammanhangen är ointressanta i dessa psykiatrers tänkande. Sjukdomen kommer liksom inifrån. Sedan kom lyckligtvis andra tankar fram från andra personer inom rättspsykiatrin. För min del kan jag inte se att Breivik måste få ta straffansvar för att han dödade så rysligt många så kallblodigt utan för att han inte kan bedömas vara en sådan som skall anses ej straffbar. Med formuleringarna i den föreslagna nya svenska lagen för rättspsykiatrin vore nog en sådan bedömning ganska given.

Från mitt förbund RFHL har man framhållit att det är inhumant att låta sköra personer hamna inom kriminalvården, så hård som den är idag. Det kan man förstå, men jag menar att frågan om patientens medborgerliga myndighet är så avgörande för vår rörelse och demokratin att samhället för dess skull måste tvinga fram ett system där det kan vårda eller hjälpa dömda med svåra psykiska problem under humana förhållanden. Även mängder av fångar med svåra problem som redan idag vårdas i kriminlavården behöver en sådan reform. För att möta den oro som RFHL:are känner kunde man ju också skjuta på genomförandet tills man har en sådan plan. Det är istället upprörande hur rättspsykiatrer år efter är har fått peka på en inhuman kriminalvård för att framhålla hur man själva skulle måna om de psykiskt sjuka. Vid den förra inskränkningen av våra gränser för straffriheten hävdades att Sverige var inhumant och bröt mot FN:s regler. Jag vill inte döma ut rättspsykiatrin. Jag tänker på företrädare som gamle Sten Levander, ständigt aktiv på fel sida i psykiatridebatten, tycks det. På flera håll finns där också erfarenheter som kan vara till stor nytta för de dömda inom ett nytt rättssystem.

Avslutningsvis: Vi i brukarrörelsen måste fråga vår riksdag var de står: är det alla nya politiska signaler om samarbete med patienterna som gäller och att de själva måste få styra vården eller är det tvånget och förmyndarskapet som nu måste försvaras och samarbetet var bara menat för dem som är ”förståndiga” patienter eller företrädare?

Text: Staffan Utas

Samarbetspartners

Följ oss