För ett samhälle utan social diskriminering

mars 2013

Strangely strange, but oddly normal

Jag närde en gång en illusion om att svensk psykvård hade ambitionen att på bästa sätt bemöta en hjälpsökande människa. Idag börjar jag undra om syftet kan vara att bryta ned den som kommer ytterligare lite till så att man har någon att vårda.

Den svenska självmordsstatistiken måste hållas på en jämn nivå. Någon lista måste vi väl toppa om vi inte får vinna schlagerfestivalen varje år… eller?
Hur fan ska vi skrämma bort den här enerverande människan, så vi slipper ha honom drällande på avdelningen. Då måste vi ju vårda honom dessutom. Usch, så jobbigt… eller?
Vad kul! Honom ser vi till att behålla ett tag så vi får vårda honom riktigt ordentligt! Vi hårdvårdar honom riktigt rejält så han kommer tillbaka snart, han verkar ju så trevlig… eller?

(mer…)

Självskadepatienter skrivs fortfarande in på rättspsyk

linda webÅr 2009 kom den första stora debatten om att tvångsvårdade självskadepatienter satt på rättpsykiatriska kliniker runt om i landet. Det var då inte något som gemene man hade någon aning om. Många frågade sig: VARFÖR? HUR KUNDE DETTA VARA MÖJLIGT? Att personer som ”bara” skadar sig själva blir inlåsta med andra som är dömda för brott.

På rättspsyk för tredje gången – som självskadepatient

2011 kom boken ”Slutstation Rättspsyk” ut och debatten tog ny fart om hur vården såg ut och upplevdes av oss från insidan. Återigen lovades att det skulle bli ett slut, att självskadepatienter inte fick och inte skulle skickas till Rättpsyk. Det skulle förbjudas helt. Trots det hålls vi än idag, år 2013, inlåsta med personer som begått kriminella handlingar. Vi, ofta unga kvinnor, lever fortfarande med framför allt dömda män. Vi får uppleva misshandel av vårdare, fritagningsförsök och personer med händerna fastspända i midjebälte för att minimera möjligheten att skada andra. Själv är jag för tillfället intagen på just en rättspsykiatrisk avdelning. För tredje gången i ordningen.

(mer…)

Alltför många barn omhändertas

Socialstyrelsen har släppt en rapport om placerade barns mående. En rapport som beskrivs som alarmerande. I SVD redogörs för siffror om omhändertaganden och konsekvenser för barnen. Artikelförfattarnas recept för att lösa problemen är att barnets bästa skall stå i centrum och socialsekreterare måste ges bättre kompetens.

Alltför många barn omhändertas

Vad artikeln inte tar upp, är grundproblemet – att alltför många barn omhändertas och att alltför få föräldrar får stöd i att klara sin föräldraroll.
I artikeln fokuseras uteslutande på de placerade barnen. Men var finns fokus på att arbeta inom socialtjänsten för att barn skall kunna bo kvar hemma hos sina föräldrar. Inom RFHL möter vi i vårt arbete kvinnor (det är främst ensamstående kvinnor som förlorar sina barn) som inget hellre vill än att vara förälder till sina barn. Deras bemödanden möts av en myndighet som överger föräldern. Föräldern förväntas att utan stöd och hjälp förändra sitt liv på ett sådant sätt att det skall passa den utredande socialsekreteraren.

(mer…)

”Hur jag än gör har jag fel”

En patient om hur rättspsykiatrin fungerar:

Jag har levt ett ganska stökigt liv i en stad där mycket skit händer. Började experimentera med droger i ung ålder och det resulterade i en så kallad drogutlöst psykos. Trots detta var jag ändå inte helt motiverad att sluta med drogerna, så jag fortsatte med att då och då missbruka.

Läkaren som hade ordnats åt mig (på den psykiatriska beroendemottagning där jag var i behandling) ville att det skulle göras en neuropsykiatrisk utredning. Den gjordes med psykolog och det framkom att jag hade schizofreni. Inte nog med det utan paranoid schizofreni därför att jag hade talat med doktorn om en religiös världsåskådning. Jag ansåg att eftersom jag trodde på något större än mig själv, så måste det finnas något som skapat denna värld. Alltså en värld utanför denna där Gud hade all kontroll. Detta gjorde mig paranoid, enligt doktorn. Det var en solklar vanföreställning att det fanns något utanför mig som kunde påverka så mycket. Nåväl. Nog om det. Ett par år senare begick jag ett brott och det var ett ganska allvarligt brott. I rättegången dömdes jag till fängelse men på grund av min diagnos (som bekräftades av mina journaler på den stora RPU) så fick jag rättspsykiatrisk vård. Nu har jag avtjänat två år av mitt straff och jag skall berätta lite vad som hänt under tiden och en del som håller på att hända.

(mer…)

Samarbetspartners

Följ oss